Varje torsdagsmorgon samlas ett gäng föräldrar (Läs: Mammor) till barn på VIS (Vienna International School) för ”Walk and Talk”
Vi tar helt enkelt en ganska rask promenad längs Donau på ungefär en timme, och det hinner pratas ganska mycket under tiden.
Självklart avslutar vi det hela på ett därtill lämpligt café (finns alltid ett i närheten här i Wien) och pratar lite till.
Mycket trevliga morgnar som förenar nytta med nöje.
Framförallt är vi alla i princip i samma situation: Rest längre eller kortare bit, till ett främmande land, och försöker nu balansera familjeliv med att finna sig tillrätta i ett nytt land, nytt språk, hjälpa våra barn in i en ny stor skola, med även där nytt språk, nya rutiner. Kaoset som är runt en flytt. Brottningen med alla tankar på om man gjorde rätt eller inte. Saknaden efter hemlandet, glädjen över det nya. Kort sagt: Flytt!
Enda skillnaden är i princip hur länge vi bott här och hur länge vi planerar att stanna.
I dag hann vi diskutera så vitt skilda ämnen som kakrecept (beklagade mig över gårdagens misslyckande) bilkörning i Wien (Nej tack, inte än!) och U-bahns förträfflighet innan en av mammorna fick reda på vad jag jobbade med, och vi började diskutera religion.
Ställer onekligen hjärncellerna på prov att tidig förmiddag diskutera själens odödlighet och Gud´s allmakt på en blandning av Engelska/Tyska/Italienska. Helt plötsligt blir orden trubbiga och klumpiga och lyckas inte alls fånga det jag vill ha sagt.
Och jag börjar åter fundera på språket, orden, och hur mycket de styr vår världsbild egentligen.
Vad menar vi med de ord vi yttrar? Och är det vi som formar orden och dess betydelse? Eller är det tvärtom?