Predikan Långfredag

”Korsfäst korsfäst”
Ropen från folkmassan ekade allt högre. Några timmar senare tvingades spikarna igenom hud och ben för att till slut nagla fast kroppen mot korset hårda kalla trä. Guds son, fastspikad på ett kors, torterad till döds, för vår skull.
Dom som stod där och ropade i folkmassan, det var inte alla där som egentligen ville se honom korsfäst. Sanningen att säga, så brydde de sig inte riktigt. Dom var inte insatta i vad som hade hänt, utan de drogs med i den allmänna stämningen. Alla ropade på hämnd, på korsfästning, och så även de.
Idag korsfäster vi Jesus på nytt.
Vi står där i folkmassan och ropar vårt ”korsfäst”
Idag är det inte spikar som drivs genom kött och blod, utan löpsedlarnas trycksvärta som binder våra offer. Skvallrande tungor som binder törnekronan. Golgata är utbytt mot fikabordet, och korset en hemsida på nätet. Och likt Pilatus försöker vi två våra händer.  Säga: hans blod är på era händer inte mina.
Eller modernt uttryckt: Alla vet, gör, säger…

Det är lätt att efteråt, med facit i hand, se och förstå.
Att på avstånd förundras över, varför gjorde inte folk si eller så? Och hur kunde de göra som de gjorde? Ingen vettig människa gör väl så?

Som långfredagen  till exempel, när  vi läser texten om mobben som står där och skriker.
Vrålar efter någon slags rättvisa. Hammarslagen ekar och Guds son dör, uppspikad på ett kors.
Hur kunde, vanliga normala människor, hederliga dagsverkare, ärliga karlar, vuxna kvinnor, ropa på att en våldsverkare som Barrabas ska friges, men att Kristus ska dödas?
Frågan är inte så hypotetisk som det kan verka. Och den är mycket närmare oss i tid och plats än vad vi själva vill erkänna.
Vi gör det själva varje dag.
Alla ”vet” vad som hänt, hur personerna är, vad som är rätt eller fel. För man har läst, eller hört, eller bekantas bekanta har sagt…

Och sanningen äger den som skriker högst.

Idag spikar vi inte upp folk på kors.
O nej! Vi har i dag betydligt mer effektiva och mer utstuderat grymma sätt att plåga en annan människa, ibland till döds.
De stavas Rykten, Förtal, Blickar av förakt, Utfrysning, Mobbing, Skvaller, ja listan kan göras lång.
Och tro nu inte att detta är något som bara ungdomar ägnar sig åt och att detta beteende det på något magiskt sätt upphör i samband med studenten.
Vi vuxna är minst lika duktiga, om inte bättre. För vi ”vet” ju hur det är….
Och mobben drar vidare. Det gäller att skälla högst.

Vi är för lata för att orka ta reda på sanningen bakom rubrikerna.
För fega för att säga att vi inte vill lyssna på skvaller.
För djävulska för att låta bli att gotta oss åt andras olycka.

Utan vi göder monstret genom att fortsätta skvallra. Fortsätta kasta oss över skandalblaskans senaste avslöjande. Fortsätta kräva andras huvud på ett fat, för handlingar som vi själva anser oss ha rätt att göra, så där i smyg, så länge ingen ser…

Vi står alla i den skränande hopen som ropar ”Korsfäst, korsfäst”

Och ljudet när spikarna drivs genom blod, kött och ben, är samma som när tryckpressarna dundrar fram nästa skandalomsusade löpsedel.

Samma som ljudet av skvallret vid fikabordet.

”allt vad ni gör för en av dessa mina minsta, det har ni också gjort mig”

Ännu en gång har vi korsfäst vår Frälsare och Gud.