Sitter på ett café i stan. En äldre herre in kommer in och sätter sig vid ett av borden nära dörren.
Några minuter stapplar en ännu äldre herre in i salen.
Mannen vid bordet skiner upp i ett stort leende och vinkar glatt. Men den nyanlände herrn ser inte utan tar sig fram till kyparen och verkar fråga efter sin vän. Till saken hör att kyparen ifråga står precis bredvid bordet där den förste herrn sitter!
Herre nr 1 ställer sig nu upp och rop-skriker glatt: ”Vad är det för fel på dig? Ser du mig inte?”
Glada skratt dem emellan och efter lite pyssel lyckas de båda sätta sig vid bordet. (Käppar och bordsben har en tendens att trassla in sig i varandra)
Därefter utspinner sig ett härligt samtal dessa herrar emellan.
Då hörseln uppenbarligen har minskat med åren, kan halva Cafét följa deras promenad längs minnenas allé. De är uppenbarligen goda vänner som träffades i Wien åren efter krigsslutet. Tillsammans delar de minnen. Berättar livshistorier och visar upp kort på fruar, barn och barnbarn.
Själv kommer jag på mig själv med att sitta och småle. Deras uppenbara glädje över att åter få träffas. Deras glada bullrande skratt när de minns tillsammans. Deras uppenbara intresse för varandras sorger och glädjeämnen visar att äkta vänskap är inte beroende av vare sig tid eller rum. Äkta vänskap håller, även då man varit skilda åt.
Jag bara hoppas att jag om ett antal år, gammal och grå, får förmånen att sitta på ett café någonstans och tillsammans med en god vän, skratta, minnas och le.