Mitt möte i en rosa villa

För några dagar sedan blev jag inbjuden till HUG – Ökumenische Arbeitsgruppe Homosexuelle und Glaube  här i Wien för att prata om Svenska kyrkan, Sverige och vår syn på homosexualitet. Kändes både hedrande och lite nervöst att gå dit. Vad skulle jag säga? Som cis-kvinna vet jag ju egentligen inte hur det är att leva i Sverige när man tillhör HBTQ.

Var dock ett mycket glatt och vänligt gäng som mötte mig där på andra våningen i det lila/rosa huset. Efter en lite trevande start kom samtalet snart i gång. Och jag fann mig snart titta på mitt kära hemland med nya ögon.
För mig har det alltid varit självklart att sexuell läggning inte är så viktigt egentligen. Huruvida min läkare är Homo eller Bi, född som kvinna eller man, klär sig i byxor eller kjol, är ju egentligen irrelevant. Det viktiga är ju huruvida läkaren i fråga är bra på sitt jobb eller ej. Och om prästen som delar ut nattvarden och predikar Guds ord lever med någon av samma kön eller ej, är inte heller något som påverkar hens sätt att sköta sitt arbete. Ja, sedan 2005 står det till och med uttalat i kyrkomötets beslut att ”Homosexuell orientering, eller ett liv i partnerskap, är inte ett motiv för att vägras vigning till kyrklig tjänst.” .

Vi kan väl kort säga att så är inte riktigt fallet här i Österrike. Efter en stund insåg jag att flera av dem som satt där levde ett dubbelliv. Deras arbetskamrater visste absolut inte om deras hemlighet. I vissa fall inte ens familjen.

Jag förnekar absolut inte att det kan vara tufft även i Sverige att leva som Homo- eller Bi-Sexuell. Att det finns många fördomar och hinder även där. Men i mångt och mycket är vi, insåg jag, ett föregångsland. Det som är så självklart att det inte ens behöver sägas, människors lika värde, är i andra länder bara en dröm.
Österrike är ett land där det på pappret, i teorin, är OK att vara HBTQ, men i praktiken ytterst tveksamt.

I Sverige har vi en domkyrka med regnbågsfärgad matta, för att visa på allas lika värde.
Varje stad med självaktning har en Pride-parad.
Jag insåg, för dem som satt där med mig i rummet, så representerar Sverige ett hopp om att det en dag kan bli bättre. Att en dag kan även de berätta för sina arbetskamrater, vänner, familj. Och det kommer vara OK.