Måhända det är en yrkesskada, men på min lilla Roadtripp Österrike kan jag inte låta bli att kika in i olika kyrkor jag passerar på vägen. En av dessa visar sig ha en gansk härlig förklaring till varför den är byggd just där den står.
Legenden säger att Kejsarinnan Eleonore bevistar en gudstjänst i slottskapellet i Judenburg. Strax därefter beger man sig ut på en nöjesjakt. Problemet är att Kejsareinnan under denna nöjesjakt råkar tappa sin bönbok. Ingen större skada skedd kan tänkas, om det inte vore så att i denna bönbok ligger en litet brev från en av riddarna som hon mottagit under den tidigare nämnda andakten. Ett brev som Kejsarinna absolut inte vill skall komma i orätta händer.
Intensiva böner går från kejsarinnan ifråga till Guds moder Maria. Inklusive ett högtidiligt löfte om att där boken hittas kommer det att byggas en kyrka till Marias ära. The rest är, som man brukar säga, history. En jägare hittar boken och överlämnar den. Man får förmoda utan att läsa det komprommenterande brevet. Kejsarinnan håller sitt löfte och sedan dess står det en väldigt vacker kyrka tillägnad Maria, i den by som numera bär namnet, Maria Buch. ( Maria Bok)
Nu är inte tillkomsthistorien den enda legenden som är förknippad med denna vallfartskyrka. Framme vid altaret hittar man tre så kallade ”Turkiska ljus” Tre stora vackert dekorerade altarljus. Legenden berättar att vid invasionen 1480 de attackerande turkarna försökte bränna kyrkan. Men att de genom ”gudomligt ingripande” inte lyckades då kyrkan helt enkelt doldes för deras ögon. Istället för direkt attack valde de då en mer listig väg. Under förespegling att de ville konvertera tog de kontakt med den lokala prästen. Som bevis på sin goda vilja skänkte de också ett antal rikt dekorerade altarljus till kyrkan. En klumpig klockare som snubblar och tappar ett av ljusen avslöjar dock att dessa är ihåliga och fyllda med krut. Det vill säga att de skulle ha exploderat och förstört kyrkan om de tänts. Återigen är kyrkan räddad, och som minne av detta finns tre vackert dekorerade så kallade Türkenkerzen framme vid altaret.
Huruvida dessa legender har någon som helst verklighetsförankring låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att kyrkan är väldigt vacker och värd ett besök om man skulle ha vägarna förbi. Kanske till och med ta sig tid att be en kort bön och tända ett (krut-fritt) ljus. 😉