För exakt ett år sedan den 23 juni 2019 var det en mycket speciell gudstjänst på Parklaan 5 i Rotterdam.
Kyrksalen som använts sedan slutet på 1940-talet avsakraliserades. I närvaro av Biskop Thomas tackades för allt som denna kyrksal fått betyda, och som avslutning bars kors, ljus och klocka ut. Sedan den dagen är det bara ett ”vanligt” rum i ett ”vanligt” hus. Det är inte längre en kyrka.
Men Församlingen finns kvar! Svenska kyrkan i Nederländerna fortsätter. En Kyrka utan en egen kyrksal.
Hur har det då gått? Har kyrkan överlevt?
Jag skulle ljuga om jag säger att det har varit lätt. Det är en sorg och det är en utmaning att inte ha en egen plats att vara på. Inget vi kan kalla ”vårt”
Samtidigt ser jag en kyrka, en församling, som växer. Som tvingats skala bort och ställa sig frågan vad som egentligen är viktigt. Tillbaka till rötterna på sätt och vis. Vi har varit tvungna att ställa oss frågan: Vad är egentligen en församling?
Och svaret är lika självklart som naturligt: Församlingen är människorna som kommer tillsammans för att fira gudstjänst.
Hösten 2019 handlade mycket om att hitta platser för att samlas. Finska kyrkan i Rotterdam har blivit en sådan plats. Liksom Evangeliska Tyska kyrkan i Den Haag. Systerkyrkor som öppnat sina lokaler för oss och där vi kunnat samlas för att fira gudstjänst, prata och fika tillsammans. Likaså Danska kyrkan har upplåtit rum för både TisdagsTruppens damer som söndagens gudstjänster.
Sedan kom våren 2020 och Covid-19 Nu fick vi inte ens samlas! Och församlingen som så sakteliga börjat hitta sina former och vänja sig vid ett lite mer kringflackande liv var nu tvungna att söka nya vägar.
Steget till att bli helt nätbaserade var påtvingat, men kanske på grund av höstens erfarenheter ganska kort.
Under denna annorlunda vår har jag sett hur församlingen stärkt banden mellan sig. Hur man hållit kontakt med hjälp av både telefon och mail.
Det kan verka som en motsättning, men antalet gudstjänstbesökare har till och med ökat och önskemål har kommit om att fortsätta våra webbsända gudstjänster även efter det att allt återgått till det normala. Vi träffas, fast på avstånd. Vi är tillsammans, men på distans.
En Kyrka utan kyrka, går det?
Ja, jag tror faktiskt det. Därför att kyrkan, församlingen, är och förblir dess medlemmar. Män och kvinnor, gamla och unga som bryr sig om varandra. Därför ser jag ljust på framtiden. Svenska kyrkan i Nederländerna kommer fortsätta att söka nya vägar. Fortsätta hitta nya sätt att leva och verka. Därför att så länge de finns kvar engagerade församlingsmedlemmar så länge kommer också kyrkan och församlingen att finnas kvar.