Har läst om det, hört talas om det, idag råkade jag ut för det: Den jobbige grannen i flygstolen bredvid.
Ni vet den där känslan när man än så länge har ett tomt säte bredvid sig, och innerst inne vet att det kommer inte att förbli så (även om man hoppas). Diskret kikar man på medpassagerarna som kommer in i planet, funderar i själviska banor typ ”ok” eller ”o nej, inte hen”
Den här gången blev det en voluminiös, hårdsminkad, hårdparfymerad, högljudd hen som bokstavligt talat rasade ner i sätet bredvid mig.
Efter att högljuttbeklagat sig över värmen, storleken på planet samt att ”nu får vi se upp, det kan finnas de som kan Svenska” lade hon resolut sin arm på min som låg på det gemensamma armstödet och tryckte till.
Även om jag är högerhänt tycker jag dock om min vänsterarm så jag beslöt mig för att snabbt rädda den från hastig kompression.
Nöjd med denna lilla seger började så damen ifråga sparka på min fot. Diskret till en början, men sedan mer och mer intensivt. Då jag inte flyttade på den, tycker liksom att det är ok att ha fötter och ben utsträckta rakt fram under stolen framför mig, vänder hon sig tillslut ilsket till mig och ryter: ”Stop hitting my fot!!!” 😮
Vid det här laget är jag ganska trött på henne och inser att om jag öppnar munnen och svarar kommer det bli en (ännu) otrevligare resa så jag väljer att bara tyst titta på henne.
Måhända jag gav henne samma blick jag ger olydiga konfirmander, för sparkandet upphörde.
Resten av den två timmar långa resan tillbringade undertecknad med att försöka sova och den sparkande damen med att beställa in glas efter glas med dricka samt diskutera vem som var skyldig vem hur mycket i res-sällskapet. Tydligen slutade det hela med att alla var skyldiga henne, även om det övriga sällskapet försökte antyda det motsatta.
Själv funderar jag lite över personligt utrymme, hänsyn och vanlig hövlighet.
När är det ok att säga ifrån och när bör man för den allmänna trevnadens skull låta dessa ”Jag, mig och mitt” människor få som dom vill??