Jag skrev i går om att förlåta sig själv. Något av det svåraste som finns.
Men jag tror att man måste börja där. För jag tror att om jag inte kan förlåta mig själv för misstag som jag gjort, hur ska jag då ärligt kunna förlåta en annan människa?
Men så kommer frågan: Kan jag förlåta allt? Är förlåtelsen gränslös?
Jag tror inte det. Jag tror att det finns händelser, skeende, som är så förödande, att jag som enskild människa, om jag blir utsatt, inte kan förlåta.
Det handlar om gränser. Var går min gräns?
Förlåtesle, att förlåta, handlar inte om att sudda ut sig själv.
Tvärtom! Det handlar om tydlighet. Att säga: Här är jag, här är min gräns!
Att förlåta kräver styrka, och mod. Att Inte förlåta, kräver än mer styrka, ännu mera mod.
En del människor är så måna om att bli älskade av alla, så måna om att vara snälla, att de suddar ut sig själva, och förlåter allt, för de tror att det är det man ska göra.
Till dem vill jag säga: Ja, Gud förlåter allt, men han har aldrig sagt att vi människor skall göra detsamma! Så, Stå upp! var stolt över dig själv! Du är älskad av Gud! Du är värd respekt! Respektera dig själv!!!
Comments 2
hm, mycket nyttig insikt, men ack så svårt…
Jag tror du har alldeles rätt. Att sudda ut sig själv betyder väl att inte förlåta sig själv att man är som man är, att inte förlåta Gud att han har skapat en just så. Ändå tror jag att vi förlåter – VERKLIGEN FÖRLÅTER – för lite och vi skadar oss själva mest med det. Det är vi som om och om igen lider av och grubblar över oförrätter, som förövarna ofta inte ens minns längre.