Ibland hör man folk yttra de mest sårande och elaka saker om andra människor.
Oftast rakt i ansiktet på den det gäller.
Försvaret för dessa rena påhopp brukar vara något i stil med: ”Ja, men jag sa ju bara sanningen” alternativt, ”Jag säger bara vad alla tycker”
Ofta åtföljs dessa ord av en blick och en suck som mer eller mindre direkt antyder att det är personen som uttalat dessa ”Sanningar” som är den rakryggade och moraliskt högtstående.
Och vi som ifrågasätter som är de fega, undfallande och roten till världens ondska, typ.
Och vi som ifrågasätter som är de fega, undfallande och roten till världens ondska, typ.
Frågan är, är ”Sanningen” ett tillräcklig giltigt skäl för att såra andra? Är det kanske ibland bättre att vara tyst? Eller kan det vara så att ”Jag säger bara sanningen” är en sköld dessa ” sanningsägare” gömmer sig bakom när de egentligen bara är plumpa, inte orkar vara trevliga, eller rent av bara är elaka?
Och Vems sanning är det de gör sig till talesperson för?