WHO Världs hälso organisationen, har sedan en tid tillbaka klassat barnlöshet som en sjukdom.
Där det finns en sjukdom finns det också ett botemedel, eller man söker efter det. Grundtanken är ju att en sjukdom är ett fel som skall rättas till med alla till buds stående medel.
Botemdelet mot ”sjukdomen” barnlöshet” är ju då självklart ett barn, eller?
Nästa fråga vi måste ställa oss är: till vilket pris skall detta ”botemedel” dvs barnet, skaffas?
I Sverige ligger just nu ett förslag på att införa Surrogatmödraskap. Dvs ett befruktat ägg placeras i livmodern hos en annan kvinna. När barnet sedan föds ges det tillbaka till sina biologiska föräldrar. Surrogatmamman är bara den livmoder barnet växer i.
Personligen upplever jag att detta förslag ger upphov till många frågor.
Vad är egentligen synen på kvinnokroppen i detta förslag? Är det bara jag som upplever Surrogatmamman som reducerad till ett kärl? Vem bestämmer över hennes kropp under de nio månader graviditeten tar? Hon själv eller de blivande föräldrarna? Får hon äta och dricka det hon vill? Resa vart hon vill?
Vad är synen på barnet?
Är barn något man ”skaffar” därför att man vill och det passar in i planeringen, eller är det en gåva?
Allt fler pratar i termer av ”Skaffa”, ”vi Planerar att…” och snubblande nära ligger Valet, Valet av barnet. Flicka eller pojke? (Jo, det valet görs redan, oftare än vi vill erkänna) Ögonfärg? Hårfärg? Valen, tanken, är inte så långt bort som vi vill tro.
Vad händer när surrogatmamman föder fram ett handikappat barn?
Och jag landar tillbaka till min grundfråga:
Får man barn, eller skaffar man barn?
Är barn en gåva, eller en rättighet?