Sitter i väntrummet på röntgenavdelningen. En samling människor som alla är där på grund av att något i våra kroppar inte är som det ska.
Diskret kollas alla nyanlända in, lika diskret ignorerar vi varandra.
Bland alla mer eller mindre sjuka sitter en dam som uppenbarligen är mycket sjuk.
Håret är som små tussar av vit bomull runt hennes lilla huvud. Huden är gråblek och spänner över kindknotorna.
Hon är troligen patient på sjukhuset, där hon sitter i sin rosa fluffiga morgonrock och sholl-sandaler.
Kroppen är bruten. Blicken skum.
Men tårna glittrar av turkost nagellack. Dessa små klarlackade tår lyser som trotsiga utropstecken. ”Min kropp är kanske sjuk och bruten, men inte Jag!!” En liten protest. En turkosglittrig påminnelse om att livet är värt att leva, varje dag, fullt ut!
Närjag blir gammal ska jag också ha turkost nagellack med glitter. 😉