Närhet…

Ofta tänker vi inte på det, inte förrän det inte sker. Då saknar vi det. Mänsklig beröring.

En klapp på axeln, en tröstande kram, en hand att hålla i…

En hand att hålla i…hur oändligt mycket är inte det värt.
Det nyfödda barnet som knappt kan greppa runt pappas tumme.
Som söker närhet och värme, kroppskontakt.

Barnet som håller mamma stadigt i handen på väg till första skoldagen.
Närheten, kroppskontakten, gör det stora okända lite mindre farligt.

Tonåringen, som gänglig och osäker står där på tröskeln till vuxenvärlden. I ena stunden så stor, och i nästa stund så liten. Som så gärna vill vara vuxen, men som så ofta behöver en mjuk kram. Få vara liten och bara gosa.

De unga tu som förälskat inte tycks kunna släppa varandras händer.
Som med fingrarna följer ansiktets konturer, läpparnas form, kindens rundning.

Ibland räcker inte orden till. I livets början och i livets slut. När orden är för små för att kunna beskriva himmelsk lycka, eller avgrundsdjup sorg.

Men en smekande hand, en tröstande kram, betyder så mycket mer än aldrig så välformulerade ord.

Det avskalade mötet mellan människa och människa finns där hela tiden.
I något så enkelt och vardagligt som ett handslag. Att ta i hand och hälsa.
Från början ett sätt att visa att man inte var beväpnad, att man hade fredliga avsikter.
Men också kroppskontakten, människa till människa.

Ibland blir det påträngande, någon kommer för nära.

Det lilla barnet som inte får bestämma själv, för ”visst ska du väl ge tant Jenny en kram?” och barnet blir upplyft och kramat, fast det inte själv vill.
Det där handslaget när någon kidnappar ens hand genom att hålla om den med båda sina händer. Som håller de där sekunderna…för länge.
När någon sätter sig för nära.

Man vill ju inte vara oartig, inte bli betraktad som fjär och sur.

Det är svårt det där, att ge mänsklig ömhet och värme.
Att ge närhet, men samtidigt förstå den som vill vara ifred.
Att våga visa själv, när någon kommer för nära.
Att visa respekt, för dig själv och för andra.

En kram, att ta i hand, en klapp på axeln, en smekning på kinden, är en gåva.
En gåva från den som ger, som ger av sin tid, av sig själv, av sin närhet.
Men också en gåva från den som tar emot. Som låter någon annan komma så nära.

Var rädd om gåvan, den är dyrbar.
Både när du ger, och när du tar emot.
Var rädd om den, var rädd om dig!