Vi vet att vi lever på 2000 talet när vi har 10 telefonnr till en familj på 3 personer. Mobilen är idag en självklarhet. Oftast har man två. En jobbmobil och en privat. Och vi kan inte låta bli att med misstänksamhet betrakta den som är mobillös. Till och med gammelfarmor har ju en. Så att hon kan bli nådd. Om det skulle hända något.
Ständigt är vi uppkopplade, ständigt tillgängliga. Vi går bokstavligt talat inte utanför dörren utan mobilen. Och skulle vi glömma den åker vi genast hem och hämtar den. En pryl vi inte hade behov av de första 30 – 40 åren av vårt liv, men som vi nu inte klarar oss utan. För tänk om vi missar något?
För säkerhets skull, för att inte missa något, har vi både röstbrevlåda, och mobilsvar. Vi skickar text och bilder till varandra, så vi kan kommunicera även på platser där vi inte kan prata. Facebook och Instagram och Twitter. Incheckningar, snygga bild, många ”Likes” blir bevis på att jag existerar, att jag har ett liv.
Vi känner oss oklädda utan mobilen. Och likt en forntida lyckoamulett hänger den i ett band om halsen och följer oss överallt. Precis som antikens människor vårdade sina gudabilder, pryder vi våra mobiler med smycken och nya skal. Specialsydda väskor och till och med en liten stol den kan vila i. Mobilen har en egen plats hemma, ett eget litet ”altare”. Denna lilla pryl som gör att du ständigt är uppkopplad, ständigt kan bli nådd.
Frågan är: Hur når jag dig? Var får jag tag på dig? Var får jag tag på d i g?
Alltså, vem är du?
Nu pratar vi inte telefonnr och mailadresser osv. Inte vad du jobbar med eller vad du har för titel. Inte ens om var du bor. Eller vem du lever tillsammans med.
Utan vem är det som tittar tillbaka på dig, när du blickar in i en spegel?
V e m ä r D u??
Ingen känner en annan människa, ingen utom Gud.
Ibland tror jag att vi inte ens känner oss själva, det gör bara Gud. I vår strävan efter att alltid vara tillgängliga, att alltid kunna bli nådda, och nå, glömmer vi ofta bort oss själva.
Vi springer så fort, att vi inte hinner med. Och när vi väl stannar upp, känner vi inte igen ansiktet som blickar tillbaka på oss från spegeln. Är detta jag? När blev det så här?
Det kräver mod att stänga av mobilen, koppla ur bredbandet, logga ut. Att göra sig otillgänglig.
Det kräver mod att vänta in och möta sig själv.
Bilden i spegeln ser inte ut så som jag trodde. Den är inte bättre, eller sämre. Bara annorlunda.
Telefonen är avstängd. Bredbandet urkopplat. Datorn är tyst.
Det enda jag hör är mina egna andetag, hjärtats lugna slag.
Varje slag är en hälsning från Gud. Varje andetag.
Jag är uppkopplad till Gud.
Jag är i kontakt med mig själv.
Bara ett andetag till….
Sen, om en stund, ska jag gå ut och möta världen igen.