Den tunna gardinen av muslin rör sig sakta i det osynliga vinddraget.
I burspråket står ett nätt litet bord av valnöt.
Benen, vackert böjda, känns nästan för spröda för att bära upp den ovala bordsskivan.
Som en vit blomma ligger en tunn duk på bordet.
Broderad med en blomranka i svagaste grönt och guld ligger den där
som en blek avbild av blomsterängen utanför fönstret.
Bilden andas idyll, det perfekta livet,
Ni vet, det där utan problem, dåligt morgonhumör och damråttor i hörnen.
Nej, istället solen lyser stilla genom fönstret, spelar över blommorna, över bordet
och den vita duken.
Skulle vi gå fram och lyfta på duken, skulle vi se avigsidan av den,
baksidan, med knutar och sömmar. Där mönstret mer anas än syns.
Men det gör vi inte, utan njuter i stället av den stilla illusionen av det perfekta, det vackra.
Av ljuv sommaridyll.
Ibland gör vi så i livet, håller desperat fast i bilden av idyllen, av det perfekta, det vackra.
Trots att det ligger dammråttor i själens mörkaste vrår.
Trots att avigsidan är full av sömmar som skaver.
Men i stället för att städa upp, i stället för att göra något åt de skavande sömmarna,
fortsätter vi att leva som om allt vore perfekt.
Och vi tittar på alla andra och tänker: Ack, om dom bara visste….
Det gör ont att se sitt livs avigsidor.
Det gör ont att lösa upp knutarna och trasslet, att reda ut i härvorna.
Då kan det kännas bättre att fortsätta att låtsas som om allt är perfekt,
att solen lyser och idyllen utan en fläck.
Och vi ignorerar i det längsta avigsidan som skaver och irriterar.
Tillslut går det inte.
En dag upptäcker man att den skavande sömmen, den där som man så länge försökt att inte låtsas om, nu upptar hela ens tid och tanke.
Det blir som ett blödande sår.
Och vi tittar på dom andra, och tänker, vad deras liv är perfekt,..
och så fortsätter vi att låtsas som att även vi har det bra.
Låtsas som att sömmarna inte skaver, att trasslet och knutarna inte finns där
…trots att dom gör ont
Sen ibland stöter man på en duk som ligger så slätt mot bordet. Ser så fin ut.
När vi lyfter på den, jodå, det är en avigsida där också.
Trådarna löper härs och tvärs, samtidigt är det en ordning i kaoset.
En tanke bakom. Inga stora knutar, inget större trassel.
Bara en fin sida och en avigsida.
Ibland möter vi en medmänniska som gläntar på sitt liv,
och vi ser, att det fanns en avigsida där också.
Inget större kaos, men inte heller perfekt.
Våra liv är inte perfekta.
Det ligger alltid en damråtta eller två i hörnen.
Och i solljuset som silar in genom den tunna muslingardinen dansar dammkornen sin eviga ljuvliga dans.
Vi har alla avigsidor, alla har vi saker vi inte vill visa upp, som vi vill hålla för oss själva.
Det är vi också fullt tillåtna att göra.
Ja vi ska hålla vissa saker för oss själva. En del av våra liv, våra tankar, är bara vårt eget.
Men se till att det inte är trassel och knutar som ligger och skaver.
Våga lyfta på duken och reda ut trasslet och härvorna, innan det blir skavande sömmar.
Le åt de dansande dammkornen i solljusets strimma.