Hemma i Sverige var jag bortskämd med ett helt arbetslag som höll ordning på mig. Här är vi bara två stycken anställda och jag måste hålla ordning på mig själv. Går väl si sådär ibland. Som till exempel den där söndagen…
Började med att jag glömde min noggrant ihopskrivna predikan hemma. Tack och lov är det inte långt hem, upp för trappan bara. Fast predikan var ju kvar i datorn…och skrivaren är där nere…USB-minne!
Visste ni om att man kan tappa bort ett USB-minne på 3 min bara genom att gå från en våning till en annan?!
Upp igen! Den här gången mailar jag för säkerhets skull predikan till mig själv. Ner, tillbaka till datorn på expeditionen. Skall bara logga in, plocka upp mailet och skriva ut predikan.
Några kyrkdamer tittar in och frågar något. Går bort för att hjälpa dem. Inser att klockan börjar närma sig och tar snabbt och byter om till Alba osv.
När gudstjänsten väl börjar och vi sjunger första psalmen känner jag den där lätt gnagande känslan ni vet.
Jag har glömt något! Kan bara inte komma på vad?
Inser i höjd med sista versen att det jag glömt är predikan, som fortfarande ligger som elektroniskt mail i datorn som nu troligen stängt av sig själv.
Ber om helig Andes ledning och hoppas på det bästa.
Minnet är ju uppenbarligen inget att förlita sig på i mitt fall.
I höjd med gradualpsalmen inser jag plötsligt att predikan inte är det enda jag glömt denna söndag.
Det är Högmässa, dvs Nattvard, dvs det borde på altaret eller någonstans i kyrkan stå en kalk, en liten skål med oblater etc.
Det gör det inte!!!!
Tack och lov är det en lång gradualpsalm. Värdigt går jag ut ur kyrkan, för att så fort jag svängt om hörnet snabbt, men ljudlöst, springa in i sakristian och göra iordning nattvardsgrejerna. Hör med ett halvt öra hur långt psalmen kommit, och springer snabbt tillbaka, för att under sista versen långsamt och värdigt gå och sätta mig på min plats, låtsandes som ingenting. (Pokerface!!)
Högmässan fortsätter, predikan hålls, (Tack till Helig Ande, I owe you one!) och det är dags för offertoriepsalm. Samma värdiga promenad kombinerat med snabb joggingtur bort till sakristian. Hämta nattvardgrejerna, värdigt intåg i kyrksalen. (Lite svårare att hålla Pokerface den här gången dock)
Igår chockade jag en Österrikare genom att det var jag och inte min sekreterare som svarade i telefon.
Känner ibland att jag verkligen, Verkligen skulle behöva en sekreterare som höll ordning på mig. 😉