Visst är det en härlig text detta, Apostlagärningarna. Om hur lärjungarna delar allt och sååå glada.
Ibland träffar jag människor som uttrycker åsikten att det måste vara härligt att jobba i kyrkan där alla är så snälla mot varandra hela tiden och älskar varandra.
Vet aldrig riktigt vad jag skall svara dem, men den korta versionen är: det stämmer inte.
Idag är det Kyndelsmässodagen
Intressant ord det där. Kyndel. Ett ord som vi alla har full koll på dess ursprung och etymologi. 😉
Nåja, Kyndel är ett gammalt ord för Ljus/bloss Jämför med engelskans Candle
Enligt traditionen är det idag som Jesus bärs fram i templet, så som seden var. Maria, som först bar världens ljus i sin kropp bär honom nu i sina armar. Hon är kan man säga ljusbäraren. Den som bär ljuset.
Vi, i dag, vi som har idealet att leva som de första lärjungarna, men inte riktigt lyckas, har till uppgift att fortsätta bära världens ljus, Kristus.
Ljus har den egenheten att det skingrar mörkret, men också att det sätter ljus på sådant man vill dölja. Både hos andra och hos sig själv.
Jag kan inte bära ett ljus utan att själv bli belyst. Och när ljuset faller på det som jag försöker dölja, så kan det vara fruktansvärt jobbigt. Ja nästan göra ont.
Både inom oss själva, och utifrån, så faller vi lätt för fördomen att vi i kyrkan är någon slags perfekt grupp människor som aldrig gör fel och alltid älskar varandra.
När då ljuset faller på skavanker och sprickor, är det så lätt att drabbas av moralpanik och börja tissla och tassla. Gärna skylla ifrån oss så mycket som möjligt. Och då bär vi inte ljuset längre.
Då glömmer vi att när vi bär ljuset faller det även på oss själva.
Vi glömmer att ingen av oss är ofelbar.
Vi glömmer, att Guds ljus är ingen stark bländande strålkastare.
Guds ljus är en mild gryning som skrämmer rädslans skuggor på flykten.
Ett ljus i vilket jag kan stå rak.
Ett kärlekens ljus som ser mig för den jag är, och älskar mig just därför.
Må Det ljuset lysa upp din väg och leda dig rätt.
