Tre gånger har jag bott på hotell i Budapest.
En alltid lika fascinerande upplevelse.
Denna gång valde jag hotell utifrån avståndet till den stora järnvägsstationen, Budapest Keleti.
Jodå, det låg nära. Från trappan på stationen såg man hotellet.
Bra! Då slipper jag rådbråka min tyska för att försöka fråga efter vägen. Var dock ett litet äventyr då det mellan mig och hotellet var en gigantisk väg samt en ännu större byggarbetsplats. Tydligen skall den gigantiska vägen bli ännu gigantiskare.
Fanns dock en gångtunnel under vägen.
En gångtunnel som skulle det visa sig, även förgrenade sig till tunnelbana samt diverse andra tunnlar hit och dit.
Likt en blind fladdermus utan gps virrade jag omkring ett tag. Jodå, det fanns skyltar, på ungerska!! Lyckades dock tillslut komma upp på rätt sida om rätt gata. Seger!!
Väl framme på hotellet får jag snabbt nyckeln till mitt lilla rum.
Jag upprepar, lilla rum.
En säng, ett skrivbord så smalt att iPaden knappt får plats och en stol. Det är allt!
På kanten av det lilla smala skrivbordet balanserar en TV. Skärmen är inte många tum, men det kompenseras dock av tjockleken.
Japp, du läste rätt, en fullt fungerande tjockTV! Eller ja, typ fullt fungerande, om man står ut med en fladdrig bild med intressanta färgsättningar….;)
Likaså övrig inredning verkar vara från svunna storhetstider. Tittar lite misstänksamt på heltäckningsmattan av obestämbar färg och beslutar att behålla skorna på.
Enligt hemsidan skulle det finnas restaurang på hotellet. En sanning med modifikation. Visar sig då jag frågar att jag via hotellobbyn kan komma till en ”restaurang” som vid närmare påseende är ett gatukök som serverar kebabliknande ting.
Den andra, likaledes via hotellobbyn nåbara restaurangen är en Ungersk pizzeria. Valet faller på den senare och efter fåfängt försök att läsa menyn hoppas jag på att Ungrare och Svenskar menar samma sak när de säger pasta i matsammanhang och beställer en dylik.
Det sägs att resa är ett äventyr.
Jag kan bara hålla med. 😉