Idag är det den egentliga Maria Bebådelsedag.
Ni vet när Ängeln Gabriel kommer till den unga tjejen Maria och berättar att hon skall bli mamma till Guds son. Jo, vi firade det i Söndags, jag vet, men ska vi vara riktigt nogräknade så var det i dag, exakt 9 månader innan Juldagen, som Gabriel berättade.
Har ofta funderat över vad den unga Maria tänkte och kände.
Kanske inte så mycket just då. Misstänker att hon blev ganska överväldigad. Man brukar bli det när man får veta att man skall bli förälder, oavsett om nyheten kommer via änglabud eller ett litet blått streck på en sticka.
Nej, jag funderar, vad tänkte och kände Maria veckorna och månaderna efteråt? Då när barnet sakta växte inom henne.
Vad tänkte hon när hon kände den första fjärilslätta sparken. Den där som är så lätt, att man inte riktgt vet. Var det eller var det inte? Vad tänkte hon när hon kände rörelserna. Lärde känna den där lilla individen som växte under hennes hjärta. Som redan innan han var född hade sina vanor och ovanor. Som vaknade på bestämda tider och väckte henne. Som gjorde att hon inte kunde sova på mage.
Maria framställs ofta som den milda och ödmjuk. Som det svag kärliet vari Gud i sin nåd lägger sin skatt.
Och så har hon ofta använts som förebild många har pekat på. ”Titta här, så här skall ni kvinnor vara” ”Milda, viljelösa, den eviga jungfrun”
Jag tror det är att missbedöma Maria och hennes styrka.
Det är ingen liten svag viljelös varelse som tar emot Gabriel där i Nasaret.
Det är en mycket stark ung kvinna som med öppna ögon tar emot och accepterar Guds uppdrag.
Och i det är hon i sanning en förebild för oss. Att våga säga ja till Gud. Våga säga ja till det han kallar oss till.
Jag bara undrar: Vad tänkte hon?