Månglarna i templet?

Livet i utlandskyrkan är många gånger mer konkret och ”hands on” än vad jag upplevde hemma i Sverige. Så till exempel är det väldigt tydligt att vi själva måste dra in de pengar vi behöver för att kunna driva vår verksamhet.
Till skillnad från vad många tror får vi alltså inte säckvis med pengastöd från kyrkans hus i Uppsala utan är beroende av gåvor, medlemsavgifter och det vi kan få in genom till exempel försäljning.

Idag var det dags för årets påskbasar. En, jämfört med julbasaren, ganska blygsam tillställning, men ändock relativt stor.
Veckorna innan har varit fyllda av planering och inköp. Igår ställdes det upp bord och förbereddes. Och idag var det så dags. Efter en välfylld familjegudstjänst slogs dörrarna upp till årets påskbasar.
Vi har gräddat våfflor på löpande band, serverat hembakade semlor, köttbullsmörgåsar, smörgåsar med ägg och ansjovis på. Den hembakade prinsesstårtan försvann i ett nafs. Och i Caféet har försäljningen av böcker, choklad, godis, inlagd sill, ostbågar, påskpynt mm mm gått som en dans.
Så frågar då någon: Skall kyrkan verkligen ägna sig åt det här? Sälja saker? Månglarna i templet osv.
Jag bryr mig inte om att berätta om alla dem som tagit chansen att prata med prästen. Det är ju så enkelt när alla minglar omkring att närma sig, be om att få prata lite, och samtalet visar sig snabbt bli både djupt och viktigt.
Jag säger inte heller något om alla dem som idag kom för att kanske köpa lite svenskt godis eller ta en fika, och upptäckte en levande församling och bad om att få skriva upp sig på vår maillista.
Jag konstaterar bara att idag har varit en bra dag där människor har sett och blivit sedda. Där vi pratat om allt mellan himmel och jord och lite därutöver. Och där kyrkan fått in tillräckligt med pengar för att ett tag till kunna fortsätta vara en mötesplats, människor emellan, och mellan människor och Gud.