Människan lever inte av Guds ord allena, utan lite nu som då krävs även lekamlig föda. Bestämmer mig för att utmana tyskakunskaperna ännu en gång och beställer på den lokala restaurangen in dagens meny som är ”Gegrillter Putenspiess auf Gemüsetahonoya und Sauerrahmsosse”
In kommer ett antal grillade kalkonbitar uppträdda på ett spett, elegant placerat ovanpå det som snabbt identifieras som Gemüsetahonoya. (Nej, har ingen aning om vad det är, bara att det innehåller majs och ärtor och smakade gott.)
Problem uppstår dock omedelbart: Hur äter man ett spett??
Det logiska är att lite elegant med en gaffel drar ner köttbitarna från spettet så att de faller prydligt ner på tallriken. Några sekunder senare inser jag följande:
1. Kalkonbitarna har ingått någon slags symbios med spettet de är uppträdda på och vägrar bryta föreningen utan att bli utsatt för väsentliga mängder våld.
2. Spettet är av det mer delikata slaget och uppskattar inte mina försök att skilja det från dess proteinrika tillbehör, utan går av. En aktion som skapar nya intressanta mönster på duken.
Bestämmer mig för angreppsätt nr. 2. Att helt enkelt låta spettet ligga och bit för bit skära bort köttet från det.
Nämnde jag att det var elegant upplagt ovanpå Gemüsetahonoyan? Den visar sig ge dåligt stöd för operationen. Det långa spettet är nu tre kortare delar.
Mycket muttrande, hanterande av kniv och gaffel som om de vore instrument i händerna på en hjänrkirurg, men tillslut var kalkonen befriad från spettet och kunde avnjutas.
Nästa gång beställer jag soppa. 😉
Gegrillter Putenspiess auf Gemüsetahonoya und Sauerrahmsosse