Fem röda rosor. Symboler för Kristi fem sår.
Såren han fick av spikarna när han naglades fast vid korset, och så det femte, av spjutet som man stack upp i sidan för att se om han var död.
Fem röda rosor, Kristi fem sår.
Men Kristi fem sår är mer än bara de fysiska han fick där på Golgata.
Kristi fem sår är också dem vi ger honom varje dag.
Med vår avundsjuka, vår likgiltighet, vår självupptagenhet, vårt förakt och vår kärlekslöshet naglar vi fast honom vid korset lika effektivt som någonsin några spikar.
Vår avundsjuka.
Den där som så effektivt hindrar oss från att glädjas över andras framgångar. Som ser med bitterhet mot vår nästa. Avundsjukan, som ger näring till skadeglädjen.
Eller vår likgiltighet. Den där som får oss att ”inte se” ”Inte låtsas om” Som alltid säger att det är någon annans ansvar. Samhället, socialen. Likgiltigheten, den där som ökar med avståndet. ”färjekatastrof i Asien” men inga nordbor var med, så då nämns det bara i en bisats…
Och likgiltigheten parar sig så lätt med vår Själupptagenhet. När vi låter de tre viktigaste personerna, Jag, Mig och Mitt få styra. Då bryr vi oss inte om andra, hur ser bara oss själva. ”Alla är så egoistiska, det är bara jag som tänker på mig….” Först ser man om sitt eget hus, sen…kanske….
Och spikarna slås in i Kristi kropp.
Vårt Förakt. Vårt förakt för skapelsen, för livet självt. För det som vi fått som gåva och ansvar. Vi utnyttjar, skövlar. I laboratoriernas provrör skapar man nya gener, som en förvriden parodi på skapelsens skönhet.
Vi föraktar livet självt.
Och så den sista rosen, det sista såret.
Vår kärlekslöshet Att vi inte vågar, orkar eller vill ge av oss själva, utan att först misstänksamt fråga: vad får jag ut utav det?
Slag för slag drivs spikarna in. Då, och nu.
När folk idag säger att Gud är död, att Gud inte finns, då är det du och jag som dödat honom.
Det är du och jag som trefaldigt har förnekat honom, långt innan någon tupp gal.
Det är du och jag som förminskat Guds son till en symbol för traditioner, så tömd på innehåll att korset blivit en cool mode-detalj, och inte ett uttryck för tro.
Det är du och jag som med vår avundsjuka, vår likgiltighet, vår självupptagenhet, vårt förakt, vår kärlekslöshet, dödat och dödar Jesus.
Du, och jag.
Det finns ingen skuld i förlåtelsen, och Gud förlåter, allt! Utan undantag
Men för att kunna be om förlåtelse, måste man i själ och hjärta ångra sig.
För att kunna ångra sig måste man se och förstå vad det är man har gjort fel.
Annars blir bönen om förlåtelse bara en läpparnas meningslösa bekännelse.
Jag måste lyfta blicken, mot Kristi fem sår, och se min del i dem, se min skuld i långfredagens tragedi.
Först när jag ser det, kan jag be om förlåtelse,
Först när jag ser det, kan jag verkligen förstå påskdagens glädje.