Sitter på ett av Wiens mer klassiska caféer. Närmare bestämt Café Sperl
Komplett med lagom nedsuttna soffor. Bord med marmorskiva. Mörk halvpanel runt väggarna och en air av lätt bedagad fornstor elegans.
För dagen är cafét även utrustat med en lojt spelande pianist i ett hörn och vi är inte allt för många som satt oss för att ta en paus, utan servitriserna hinner med att både servera och att prata lite sins emellan.
Allt känns fullständigt Wien, klassikt, normalt, och jag låter blicken vandra längs de vackert gulmålade väggarna upp till takets ornamenterade stuckatur samtidigt som jag läppjar på min caffe latte.
Håller dock på att sätta nämnda latte i halsen när jag tittar närmare på de små Putti-änglarna. Ni vet de där små knubbiga, leende sakerna som brukar tillbringa sin tid med att hålla upp små banderoller med latinska sentenser alternativt en blomma eller liknande.
Här på Café Sperl ägnar de sig istället åt så världsliga ting som kortspel, tidningsläsande, ett parti biljard och…vänta lite…jo..även ett rejält bråk inklusive omkullvälta stolar och fega sparkar!
Som så ofta förr inser jag att det är när man lyfter blicken som man får ut mest av Wien.
Små gulliga (?) änglar i taket på Café Sperl. De längst till vänster verkar inte vara riktigt överens…
Här spelas det kort. Men vad gör de till höger? Diskuterar nästa beställning? 🙂