Hur svårt kan det vara egentligen? Ryck upp dig, ta dig i kragen och gör något av ditt liv! Klipp dig och skaffa dig ett jobb. Så svårt är det faktiskt inte….eller?
Ibland drabbar livet en. Det kan vara saker som händer, dödsfall, problem i familjen, på jobbet, ekonomiskt. Det blir bara för mycket. Ibland är det inget yttre, sådant där som man enkelt kan peka på. En enskild stor händelse som alla förstår. Utan livet är bara för mycket, i sig själv. Det blir svart och man orkar inte. Orkar inte engagera sig, orkar inte ta tag i sig själv. Orkar knappt kliva upp på morgonen. Utan livet går på tomgång, och man är liksom som förlamad. I dagens text möter vi en man, som är bokstavligt talat förlamad Hans vänner bär honom på en bår. De kommer inte fram till Jesus, utan bär till slut upp honom på taket, bryter upp det och hissar ner honom framför näsan på Jesus.
(Personligen har jag alltid funderat över att de inte har handlingskraft nog att ta sig igenom folkmassan, men kreativitet och verktyg för att ta sig upp på taket (stege) och riva upp ett tak och sedan har de med sig rep för att fira ner honom….)
Nåväl, åter till ordningen. Denne man bärs bokstavligt talat av sina vänner. Han bärs av deras tro. Notera: Jesus frågar honom inte, den lame, om han tror eller ej. Och han botar först hans själ – dina synder är dig förlåtna och först därefter hans kropp – ta din bädd och gå!
När livet drabbar en, finner man sig själv ibland mer eller mindre långt ner i en mörk grop. Själens mörka natt. Och där är det inte enkelt. Man ber till Gud, men nej. Är inte så att man från en dag till en annan börjar nynna vårsånger och sprida blomblad omkring sig. Inte ens om man ber till Gud. Utan det tar tid. Och under den här tiden är vi, som den lame. Ibland måste vi låta oss bäras av andras tro. Ibland måste vi våga bära andra. När jag läste en kurs i kris och krishantering pratade vi om det ställföreträdande hoppet. Den jag möter, som är mitt inne i en större eller mindre kris, orkar inte hoppas. Du orkar inte hoppas just nu, men jag hoppas åt dig! Trons kraft handlar inte om att jag ensam skall uträtta underverk med min tro. Trons kraft kan ibland handla om att ha modet att våga tro. Att ha modet att våga lita på att någon annan bär mig, just när jag själv inte orkar.
”Dina synder är dig förlåtna” Jag måste först låta min själ bli hel. Det är svårt att bota kroppen när själen är trasig. Och här tänker jag, hur ofta det är som Gud förlåter våra synder, men vi själva förlåter oss inte. Vi vågar inte tro att även vi kan bli förlåtna. Men om Gud förlåter, varför skall du då döma? Om Gud bär dig, ger dig kraft, varför skall du då inte ta emot?
Trons kraft handlar väldigt mycket om modet att våga.
Modet att för en kort sekund, verkligen våga tro.