Ibland när man jobbar med en bibeltext kan man känna sig som en detektiv som avsljar dolda mysterier. Speciellt när man jobbar med Johannes. I dag tänkte jag vi skulle stanna upp vid vers 8. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Om vi tar och tittar lite närmare på just ”ös upp”. På grekiska står det ἀντλήσατε (Antlesate) Ett ord vilket vi hittar även på ett annat ställe i Johannesevangeliet. Närmare bestämt i berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Där används det i betydelsen ”ösa upp ur brunnen”
OK att det på bröllopet i Kanan var stora stenkärl som användes. Vart och ett rymde drygt 100 liter. Men att jämföra dem med en brunn och använda samma ord som när man öser upp vatten ur brunnar, känns lite överdrivet. Nå, beror nu detta ordval på att vi har att göra med en valhänt författare som inte riktigt har koll på orden, eller är det ett medvetet stilgrepp?
Johannesevangeliet präglas av ett väldigt rikt språk. Det är många vändningar. Retoriska stilgrepp som tes, antites, syntes. De flesta bibelforskare är överens om att författaren är en bildad person som väl behärskar grekiska. Troligen i både tal och skrift. Så nej, teorin att det är ett valhänt felöversättning av någon som inte riktigt behärskar språket håller inte. Kan det vara ett medvetet stilgrepp? Låt oss gräva vidare.
Varför skulle man medvetet använda samma ord som används för att beskriva hur man öser upp vatten ur en djup brunn när det ”bara” handlar om att hälla upp vatten ur några förvisso stora, men ändock kärl?
Vi återvänder till Johannes och hans stil. Detta är en evangelist som kanske inte pratar så mycket i bilder och liknelser, men desto mer i symboler. Det är ett evangelium fyllt av symbolik, dolda meningar och mer eller mindre underförstådda hänsyftningar.
I den andra texten där samma ord används, berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn, är ju själva grejen att Jesus är den brunn ur vilket strömmar av levande vatten kommer. Alltså, att tron på Gud, på Jesus, är det livgivande vatten vi behöver. Genom att använda samma ord här, i berättelsen om Bröllopet i Kanaan, ger evangelisten en diskret, men ändå tydlig vink om ett sätt att uppfatta texten.
Kristus är den källa som aldrig sinar. Det nya goda vinet. En källa man kan ösa ur, i all oändlighet.
Och om man följer den tanken, det dolda budskapet. Då blir också Värdens utrop något mer än bara färgstark bekräftelse på att det är vin. ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.” Ja, varför bjuda på gott vin som kräver fräscha smaklökar när alla är mer eller mindre avtrubbade och berusade? Det bra vinet, det som man vill att folk verkligen skall uppskatta, njuta av, hitta nyanserna i, bjuder man i början när folk fortfarande är alerta. En sanning som står sig än i dag. Tips inför nyår var att ta champagnen till förrätten och spara ”fusk-bubblet” till 12 slaget när ändå ingen riktigt tänker på vad som är i glasen.
Men nej, här är det tvärtom. Det goda vinet kommer på slutet och värden är förbluffad.
Författaren till Johannesevangeliet har i denna lilla text, bara med valet av ord, en hel liten dold predikan. Jesus – det goda vinet – bryr sig inte om ifall vi har full koll och kan uppskatta det helt och hållet. Han kommer till oss ändå. Gud bryr sig inte om ifall vi inte fattar alla små teologiska spetsfundigheter, om att vi inte kan uppfatta och uppskatta alla nyanser hos honom. Han kommer till oss ändå.
Jag gillar Johannes och hur han med ett enda ord, Antlesate , poängterar att Jesus är livets källa. En brunn som aldrig sinar. Fylld av det vi behöver. Ständigt tillgänglig, om vi bara ber om det och är beredda att ta emot.