Med anledning av debattartikeln på DN-Debatt 19 augusti och det efterföljande förtydligandet på Katedralakademins blogg.
Jag gillar ekumenik!
Jag samarbetar gärna med Romersk-katolska kyrkan när tillfälle ges. Om några veckor kommer jag ha förmånen att få fira mässa tillsammans med Anglikanska kyrkan. Ja, vi har olika syn på allt från ämbetet till nattvarden. Men i slutändan tror vi alla på samma Gud, läser vi samma Bibel och tror alla att Jesus Kristus är Guds son, har dött och uppstått för våra synder och en dag skall återvända för att döma levande och döda! Samma tro, bara olika uttryckssätt.
Jag respekterar dem med annan tro.
Jag respekterar dem som vänder sig mot Mecka när de ber. Dem som firar sin helgdag i Synagogor. Dem som strävar efter Nirvana. Jag hyser respekt även för dem som i månens sken dansar till urmoderns ära eller dem som vill fira midvinterblot.
Men det finns en viktig, avgörande skillnad!
Vi har inte samma Gud!
Det är inte samma tro. Är inte samma bok vi slår i, inte samma historia vi hänvisar till.
Även om vi alla använder ordet gud, är det inte samma mål vi strävar mot.
Denna grundläggande, avgörande, skillnad gör att jag inte kan fira gudstjänst tillsammans med någon från en annan religion, för vi tillber ju inte samma gudom. För mig skulle det kännas fel i min själ, och oartigt mot de troende i den församlingen, att fira gudstjänst tillsammans i en Moské eller Synagoga. Lika fel och respektlöst skulle det kännas att bjuda in företrädare för en annan religion att fira gudstjänst i en kristen kyrka.
Att mötas över gränserna, tillsammans diskutera religion, tro, etik, moral. Självklart!
Att arbeta för att skapa respekt för fenomenet Tro som sådant. Det som kan sammanfattas i ordet Religionsdialog. Absolut!
Att fira gudstjänst tillsammans, Nej!
Vi dricker inte ur samma källa.
I respekt för varandras tro, låt oss acceptera det.