En av de starkaste orden i den här texten tycker jag är när Maria kastar sig för Jesu fötter och utbrister: ”Herre, om du hade varit här hade det inte hänt” Är ett visst mått av förebråelse. Var var du? Varför var du inte här. Varför gjorde du inget? Varför lät du det ske?
Vi lever just nu i den värsta flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskriget. Dagligen och stundligen hör vi om människor som flyr sina hemländer och söker en ny plats att leva på. En framtid. Ett liv. Låt oss lämna frågan ”Flyktingstatus” ”Kvot” ”fördelning” etc en stund, och ställa oss frågan: Varför var vi inte där? Varför lät vi det ske? För tro mig, dessa människor flyr inte för sitt höga nöjes skull. Man utsätter inte sig själv och dem man älskar för livsfara för skojs skull, utan för att alternativet är ännu värre.
Och då blir Marias fråga riktad till oss: Varför är vi inte där? Varför låter vi det ske?
De krig och konflikthärdar som dessa människor flyr ifrån är inget som började förra veckan. Utan det har hållt på länge. Och vi i Europa har vetat om det. Ändå lät vi det ske.
Det är snart bokmässa i Göteborg. Temat för Svenska kyrkans närvaro är ”Se människan” I dagens text ser Jesus människan. Han ser Maria och Marta. Han ser deras sorg, och han ser Lasarus. Jesus ser, och räddar till liv. För Jesus finns inga hopplösa fall. Det finns inget som är omöjligt. Utan han ser, han räddar, från Död till Liv.
Vad ser vi?
Vem ser vi?
Och Vem räddar vi?
Ser vi människorna som passerar vår väg, eller ser vi bara flyktingar? Kvoter, Integrationsproblem och Kulturkrockar?
Vem räddar vi?
Oss själva? Eller människorna vi möter?
Och när räddar vi? När det behövs eller först när de står utanför vår dörr?
Jesus räddar Lazarus från döden. Han ser honom. Ser människan. Vår uppgift, som kristna, som Jesu efterföljare, är att se våra medmänniskor. Och ibland, faktiskt rädda dem från döden. Men så gör vi så ofta som Marta.
” Jesus sade: ”Ta bort stenen.” Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.”
Vi distanserar oss. Vill inte bli berörda av, komma i kontakt med. Så hittar vi ursäkter, förklaringar. ”Han luktar redan” Det är ingen idé. Men som Kristna medmänniskor kan vi inte göra så. Att leva i Jesu efterföljd innebär att våga se, att våga agera. Eller som det står i fjärde versen i den psalm vi just sjöng. (SvPs 379)
”Låt oss vandra med dem så, att vi himlen med dem ärva, ej med ont dem föregå, ej en barnasjäl fördärva, att de änglar dem ledsaga ej hos dig må oss anklaga.”
Med Kristus, i hans namn, går vi från Död till Liv. Är vi bärare av hans hopp. Ser vi människan.