Brukar ibland beskriva arbetet som präst i SKUT som att du gör allt från att skura toaletter till att mingla på ambassader. Ett mångfacetterat arbete helt enkelt där ingen dag är den andra lik. Att skura toaletter är ganska enkelt och den största frågan är väl egentligen vilken färg på gummihandskarna som föredras.
Vid ambassadmingel inställer sig dock lite fler och andra frågor.
Först och främst, klädsel. Gummihandskar är här inget alternativ så de väljs snabbt bort. Då jag är inbjuden i min officiella roll så är det prästskjorta på. Men vad mer? Formell dräkt i svart? Lite snyggare kjol i glada färger? Avslappnade jeans? Högen med provade ratade kläder växer samtidigt som klockan tickar och valet avgörs oftast av att jag inser att tiden håller på att rinna ut och om jag skall komma i tid måste ta det jag för tillfället har på mig och rusa.
Väl framme på mottagningen inställer sig snabbt nästa problem. Tanken är ju att man minglar runt och så där lite världsvant konverserar andra gäster som också minglar runt och konverserar. Frågan för kvällen är dock: på vilket språk? Svenska? Engelska? Tyska? Mer än en gång har jag funnit mig stå och konversera landsmän på stapplande tyska eller knagglig engelska tills de råkar avslöja att de kommer från Flen eller är uppvuxna på Söder i Stockholm.
Traditionellt serveras det ju dryck i någon form och diverse små snittar eller annat tilltugg. Oftast förödande goda sådana. En oväntad bieffekt är dock att man ofelbart blir tilltalad sekunden efter att man njutningsfullt stoppat munnen full av en ljuvlig chokladtryffel eller laxsnitt eller annat gott. Vilket får till följd att man ser ut som en desperat hamster som försöker svälja en handboll samtidigt som man blir presenterad för ”(Sätt in valfri högre titel här) ”
Dessa små tilltugg och dryck är också grund till den eviga mingelfrågan: Hur hantera ett glas med dryck och en tallrik med mat snyggt och elegant samtidigt som du hälsar på folk?
Undertecknad har som bekant minne som en guldfisk med ahlzheimer. Detta gäller speciellt namn och människor. Har enormt svårt att komma i håg folk. Nu blir det ju lite problematiskt, speciellt i jultider, när mingelträffarna är relativt frekventa och ungefär hälften av deltagarna är samma som man träffade på en annan mingelträff för några dagar sedan. De brukar komma i håg mig. Men måste med skammens rodnad på kinderna erkänna att jag sällan kommer ihåg dem. Är dock inte ensam om detta problem. Är nu ett antal gånger vi stått två förvirrade personer, sipprande på vad som för tillfället är i glasen, desperat försökande minnas huruvida vi träffats förut eller ej. Jodå, vi känner igen varandra, vi Guldfiskar. Vi kommer bara inte ihåg om vi träffats förut. 😉