Idag är söndagens tema Nåd och Tjänst. Och där dyker texten om Jona upp.
Jag gillar Jona! Han är den mest gnällige, barnsliga och snartuckne profteten i hela GT. Han är som ett tjurigt barn! Först vill han inte gå till Nineve. Vi vet alla hur det gick. Storm, stor fisk, tre dagar senare, upphälld på stranden.
Nåväl, han gör sitt jobb. Går in till Nineve och låter sitt dåliga humör gå ut över folket. Uppenbarligen gör han ett bra jobb, för folket omvänder sig strax och gör bot och bättring. Men Jona, som är på osedvanligt kinkigt humör, glädjer sig inte åt att ha lyckats med sitt uppdrag, utan blir istället arg på Gud för att han snuvar honom på förställningen av svavel och aska. Nu vill han inte leva längre. Allt är bara dåligt. Men, Jona tar sig i alla fall upp för en kulle och sätter sig på bästa åskådarplats för att se hur det egentligen skall gå med Nineve. Kan ju hända att Gud låter i alla fall lite åska och svavel komma. ”Man vet aldrig”, känns det som Jona tänker.
Gud är schyst och låter ett träd snabbt växa upp som ger Jona skydd, och Jona är glad och tillfreds med livet. Fast sedan, nästa dag, låter Gud maskar angripa trädet så att det dör, Jona blir sur och vill, återigen, bara dö.
Man kan ju lugnt säga att Jona har vissa mood-swings i den här texten. Ärligt talat beter han sig som en grinig unge som tror att hela världen kretsar kring honom och så fort det inte passar trumpet tjurar i ett hörn.
Någon mer än jag som känner igen sig? För handen på hjärtat, är vi inte alla så ibland? Om inte på utsidan, så i alla fall inuti. Vi förstår inte. Vi vill inte. Och vi förstår framförallt inte varför just Vi ska.
Jag, Mig och Mitt! Det känns som det är Jona´s signaturmelodi. Han kan inte förstå varför han skall bry sig om det som händer borta i Nineve. Han verkar mest tycka att folket där ställer till problem och att istället för att hjälpa dem borde Gud bomba dem. Låta eld och svavel regna över dem så att de försvann från jordens yta. Se där. Problemet löst!
För tänk om folket där skulle komma och be om hjälp. Och Jona skulle vara tvungen att kliva ur sin trygghetsbubbla och ge dem hjälp!
Så kommer Gud, och sätter det hela i perspektiv. Han påpekar för Jona, ganska rättframt och tydligt, att världen snurrar faktiskt inte runt honom, Jona alltså. Och att det finns betydligt värre problem än att det träd, som egentligen inte ens skulle finnas där, har vissnat.
Idag läser vi i tidningarna om krig och oro i länder inte allt för långt borta från oss. Om människor som flyr. Som kämpar för sina liv. Men vi hakar upp oss på diskussioner och argumentationer om småsaker. Om bildliga träd som inte ens skulle ha funnits där, som vissnat.
Vi har fått den oförtjänta nåden att födas, växa upp och leva i ett tryggt land. Ett land utan krig och oro. Våra döttrar och söner får gå i skola. Vi kan sova lugnt om nätterna. Men likt Jona försöker vi kollektivt smita från vårt uppdrag som medmänniskor. Tar vi den passiva åskådarplatsen istället för att hjälpa.
Dagens tema är Nåd och Tjänst. Du har fått Nåden att leva i ett tryggt och fritt land.
På vilket sätt gör du Tjänst?
Genom att ge av ditt överflöd?
Genom att försöka vara ett gott exempel?
Genom att försöka påverka dem som bestämmer?
På vilket sätt gör du tjänst i Guds rike?