Predikan Skärtorsdag 2016

En Skärtorsdagspredikan som i år blev av det mer meditativa självreflekterande slaget. 

Var det mitt fel? Det var väl inte jag?

Jag har funderat länge på lärjungarnas förvåning i den här texten. ”Det är väl inte jag, herre?”
Vet det inte ens vad de planerar? Jag vet att jag själv har dåligt minne och ibland kan glömma saker jag lovat. Men detta! Det är liksom lite större än att glömma en träff på ett café. Det handlar om att någon av dem planerar att förråda sin herre och mästare. Sin vän.
Ändå undrar de.
Blir oroliga.
Frågar
”Det är väl inte jag, herre?”

Mycket har skrivits om detta mest berömda svek. Teorierna är många. Allt från att Jesus rent ut befallde Judas att svika honom, och att han därmed bara följde order, till att Judas är den evigt fördömde, föraktansvärde, förrädaren. Men låt oss inte stanna vid Judas eller fördjupa oss i den diskussionen.

Låt oss stanna upp en sekund vid honom som så stort förklarar att han aldrig kommer att svika. Han som så självsäkert deklarerar sin åsikt och ger intrycket av att alltid veta vad som är rätt och fel.
Låt oss stanna en stund vid Petrus sida.

Även han viskar ängsligt sin fråga till Jesus: ”Det är väl inte jag, Herre?” Det är väl inte jag som skall förråda dig? Man kan tycka att Petrus, som är så stark och självsäker, han borde väl veta? Han borde väl inte ens fundera över om han skulle förråda eller ej? Han som gått så länge vid Jesu sida? Han som säger sig hellre möta döden, än svika sin vän.

Vi vet hur det går.

Bara någon timme senare, I Getsemane trädgård, orkar Petrus inte ens hålla sig vaken tillsammans med Jesus, utan somnar. Trots att Jesus flera gånger ber dem: Vaka med mig. Men Petrus sviker, somnar. Och innan morgonen gryr kommer han att tre gånger förnekat att han ens känner Jesus. Och han kommer att ångra sig, bittert.

Och jag funderar: vem av dem är jag?
Är jag förrädaren?
När, ibland utan att ens veta det, förråder jag någon? Sviker ett förtroende. Ibland till och med, med en kyss.Med de godaste intentioner, men med förödande konsekvenser.

Eller är jag Petrus? Står upp och lovar att aldrig svika, för att sedan i nästa stund, göra just det? När förnekar jag? När ställer jag mitt eget, mig själv, min egen rädsla, högst och låter det gå före mina högtidliga löften? Även till en vän?

Jag vill så gärna. Jag vill vaka med Jesus i Getsemane trädgård. Stå vid hans sida. Vara hans redskap här på jorden.
Men likt Petrus misslyckas jag, och ber viskande om förlåtelse, samtidigt som jag frågar: ”Det är väl inte jag, herre?” Det är väl inte jag som skall förråda dig?