”Herrens vägar äro outgrundliga” Är det där vi präster säger när vi inte har en aning om vad vi skall säga. Ni vet när något har hänt och folk frågar oss Varför? Varför hände det här??? Och vi har egentligen ingen aning och står lika frågande vi, men det vågar vi inte säga. Är då vi lägger huvudet lite på sned, ler milt och lite inåtvänt mystiskt så där, tänk Mona Lisa och säger lite suckande: ”Ja Herrens vägar äro outgrundliga” Eller om vi verkligen vill understryka att vi inte har en aning om vad det är som händer och absolut inte fattar vad vår Herre håller på med, då slänger vi in ett Sannerligen också. ”Jaa Herrens vägar är Sannerligen outgrundliga” Översättning: ”Nä, vi vet inte heller vad det är som händer!” Och läser man dagens Episteltext, ja, då får man inte mycket stöd där heller, förutom en bekräftelse på att Herrens vägar är….tja…outgrundliga. ” Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?” Är det då bara att hänga med på denna resa som kallas livet? Utan att veta vad som skall hända? Lite ångestladdad tanke kan jag avslöja för oss med välutvecklat kontrollbehov som redan börjar planera helgerna i januari 2017.
Visste ni om förresten att det är 1244 km mellan Wien och Stockholm fågelvägen. Det finns en svensk Kyrka i New York. Mellan den och Stockholm är det 6328 km fågelvägen. Till vår Svenska kyrka i Sydney är det 15 618 km från Stockholm. Långa avstånd. Svenska kyrkan i utlandet finns i 24 olika länder i världen. Eller om vi räknar antal länder vi regelbundet firar gudstjänst i, så landar vi runt 100. Vi själva hyr in oss i dessa, lätt opraktiska, men vackra lokaler. I Paris äger kyrkan ett fantastiskt hus strax i närheten av triumfbågen. I södra Thailand har de ingen kyrka utan ett ihopfällbart altare som de packar in i bilen när de skall åka iväg och fira gudstjänst någonstans. Oftast på stranden. Så olika förutsättningar och förhållanden. Och så lika. Vart du än kommer. Vilken Utlandskyrka du än kliver in i runtom på vår jord, törs jag lova dig att du kommer känna doften av och kunna njuta av nybakade Kanelbullar. Något som får även den mest förhärdade utlandssvensk att le och minnas barndomens somrar och nybakade kanelbullar med ett glas mjölk, innan det var dags för nya äventyr. Igenkännandets glädje! Det varma, vana, trygga. Ibland känns det som att denna lilla kanelbulle som vi kan bjuda på här, blir ett sätt att tanka lite hemvand trygghet, innan det är dags att fortsätta det stora äventyret i främmande land.
Nåväl, vad har kanelbullar med dagens text och Herrens outgrundliga vägar att göra?
Vi möter här återigen lärjungarna och Jesus. De har varit med om en ganska omvälvande tid. Långfredagen med korsfästelsen, Påskdagens uppståndelse, och nu skickar Jesus iväg dem på sitt uppdrag. Ger dem det som allmänt kallas Dopbefallningen. De skickas ut, in i det okända. Nu går det inte att planera längre. Tryggheten, Jesus, Mästaren, går inte mitt ibland dem och säger exakt vad de ska göra och när. Utan de måste fixa det hela på egen hand. Men han lämnar oss inte helt vind för våg. Han sände hjälparen, den helige Ande. Och han har gett dem, och oss, en fast grund att stå på. Helige Ande sändes inte bara till lärjungarna där och då. Den sändes även till oss. I nattvarden, när vi bryter brödet och delar vinet, får vi minnas Jesus. Minnas allt det han lärt oss, och också, om än i symbolisk form, möta honom.
Vi får tanka lite hemvand trygghet, innan vi får fortsätta det där äventyret som kallas livet. Känna att Gud går med oss. Är en del av oss. Vi bär Gud med oss. Nej, vi har inte full koll på vad som kommer att hända och ske. Vägarna är fortfarande, om inte outgrundliga, så lätt dolda. Men det gör inget. Jag är buren av Gud Som barnet som litar på sina föräldrar, får jag lita på Gud. Jag får tanka trygghet i mötet i nattvarden. Minnas, bli mött, bli sedd. Var jag än är i världen. Vart jag än går, Går Gud med mig. Är jag mött, omsluten och sedd. Eller som Paulus säger i dagens episteltext: ”Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet. ”
Kanske därför vi ler lite milt, vi präster, när vi säger att ”Herrens vägar äro outgrundliga” för inom oss klingar fortsättningen. Vi vet och litar på de sista orden i dopbefallningen: ”Jag är med er alla dagar, till tidens slut.”