Idag är det Bönsöndagen och temat är bönen. Vi har precis hört om Salomos bön. Hur han önskar ”rätt” gåva, vishet och ”ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont.” En bön, jag tror, vi alla kan stämma in i.
En vanlig missuppfattning när man talar om Bön är att det fungerar ungefär som att handla på Amazon eller annat Internetföretag. Det vill säga, man lägger in en beställning, trycker på ”Sänd” och sedan sätter man sig ner och väntar på resultatet. Eventuellt så börjar man förhandla om priset med Gud. Typ ”Om jag gör så här så kan väl du??” ”Om du uppfyller min önskan Gud så lovar jag att bli en bättre människa” eller den intressanta varianten där man tror sig ha ett slags konto hos Gud som man kan kassera ut ifrån. ”Gud, jag har varit en god och snäll människa och gått i kyrkan jättemycket så nu är jag faktiskt värd att (-fyll i valfri önskan här-) ”
Nu fungerar det inte riktigt så. Bönen är ingen beställningsfunktion och Gud är inte vår personliga butler som skall uppfylla våra önskningar.
Är det då någon idé att be? Vad är bönen egentligen?
Bön är, enklast uttrycket, hjärtats samtal med Gud. Och det vet vi alla, att ett bra samtal kräver uppmärksamhet. De bästa samtalen är de när den jag pratar med är fullt koncentrerad på mig och jag är koncentrerad på den jag samtalar med. När man verkligen lyssnar på varandra. Syftet är inte att min samtalspartner skall hålla med mig. Utan det goda samtalet sker när de båda kontrahenterna lyssnar på varandra. Och det tar tid. Det kräver koncentration och öppenhet.
Samma sak med bönen. När jag blir stilla, stannar upp och tar mig tid, det är också då jag verkligen kan be, kan samtala med Gud. Lyssna på Gud. Och nu börjar vi närma oss svaret på frågan: Vad är bön?
I Episteltexten i dag står det om bönen att det är ett ”rop utan ord” Jag kan inte alltid sätta ord på det jag önskar, det jag ber till Gud om. Men jag behöver inte. Behöver inte formulera min bön i korrekta meningar med subjekt och objekt och predikat och verb. Bönen är att öppna sig för Guds närvaro i våra liv. Bli stilla. Och i bönen, i Guds närvaro, får jag hämta styrka och kraft. Även när det går mig emot.
Den vackraste bönen, som jag ofta vänder tillbaka till, är Jesu ord i Getsemane. ”Inte som jag vill Gud, utan som du vill. Jag kan ha önskningar. Jag vill, jag ber till Gud. Men min bön avslutas med: ”Inte som jag vill Gud, utan som du vill” för jag vet att jag inte alltid vet bäst. Jag måste våga lita på Gud. Och jag vet också att i bönen blir jag buren av Gud. I bönen finns styrka och kraft.
Och jag landar tillbaka i Salomos bön om ett lyhört sinne så att jag kan skilja mellan gott och ont. Om detta ber jag, I Jesu namn.