Alla vet ju hur man är om man är kristen. Eller hur? Tror nog alla här har fått höra repliker som ”Du som är kristen…” alternativt ”Du som går i kyrkan…” Jag har i alla fall fått höra det ett antal gånger. Likaså varianter på ”Du som är präst….” Följt av en mer eller mindre fördomsfull uppfattning eller förväntan på hur jag är, skall vara och agera. En av de mer intressanta var när jag mötte en kvinna som undrade om jag som var kristen och dessutom präst verkligen fick gå klädd i jeans?
Vi kan le lite och förundras över de fördomar vi möter från andra. De som inte är med i klubben ”Kristna” För vi som är med. Vi som går i kyrkan och kan skilja mellan ett altare och en orgel och vet att prästen mycket väl kan ha jeans på sig, Vi vet ju hur det är. Vi har ju inga fördomar, inga bestämda uppfattningar om hur en kristen ska vara och vad Tro är, eller?
Har ni tänkt på hur jättelätt det är att en församling blir en klubb för inbördes beundran? Hur lätt det är att ramar och regler sätts upp, oftast outtalat, för hur man skall vara, göra och uppföra sig? Så börjar man utesluta. Eller snarare, inte släppa in. Det blir omedvetet så att man bestämmer Vem som överhuvudtaget Får tro. För fördomarna om hur man ska tro, och uppföra sig är minst lika stora inom gruppen som utanför.
Främlingen, den som är annorlunda, den andre, som inte riktigt passar in, ses på med lite avvaktande misstänksamhet. Kan det här verkligen bli ”rätt”?
Temat för i dag är Jesus skapar tro. Har ni tänkt på att alla tre texterna handlar om tron hos ”den andre” Främlingen. Den som egentligen inte passar in. I GT texten läser vi: ”denne främling kommer och åkallar dig,” Episteltexten talar om ”Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.” Paulus talar om de närmaste, hans eget folk, men också främlingar, de där borta. I evangeliet möter vi så officeren, en man från ockupationsmakten, en främling i landet. Och Jesus säger om honom: ” Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro”
Tro handlar alltså inte om ursprung. Det handlar inte om Vem man är eller Var man kommer ifrån. Huruvida man kan rabbla Fader vår och vet när man skall stå upp eller sitta ner under gudstjänsten. Tro är något annat.
Tro är Tillit!
Grunden i tron är inte dogmer och trossatser. Inte regler och uppförandekoder. Grunden i tron är att lita på. Officeren litar på att Jesus kan hjälpa. Han har tilliten till att Gud är där: ”säg bara ett ord så blir pojken frisk”.
Tro är att kasta sig ut i det okända och lita på att Gud finns där och fångar upp en. Eller som KG Hammar uttryckte det i en av sina böcker: ”tro är inte att ha åsikter i huvudet, utan att leva ett helt och fullt liv i bejakelsens mottagande uppmärksamhet”. Tro är att våga lita på att Gud finns där för din och min skull. Att han har skapat var och en av oss till sin avbild. Att han älskar var och en av oss förbehållslöst. Tro är tilliten till Guds oändliga nåd. Att vara kristen, är att våga lita på. Att våga tro. När jag ser det, ser jag också att mina fördomar om hur en kristen är, ska vara och uppföra sig faller. Att Gud skapar tro, långt utanför de gränser vi människor sätter upp.
Det är ett ord att lita på.