”Nej Jag är inte bitter! Absolut inte! Men det är bara så att jag tycker att….” Och så kommer en hel, bitter, utläggning om hur man tycker att det borde ha varit och hur orättvist behandlad man har blivit. Ungefär som vingårdsarbetarna i dagens text. De är absolut inte bittra. Nähädå! Men de tycker faktiskt att rätt skall vara rätt och nu var det ju så att de jobbat hela dagen i den brännande solen och då borde de ju faktiskt få lite mer…eller hur?!
Och så vingårdsägarens stillsamma, mycket korrekta påpekande. Att de faktiskt har fått precis det som de kom överens om. Vare sig mer eller mindre. Och den milda men tydliga tillrättavisningen, att det är han som Vingårdsägare som de facto bestämmer vad och hur han fördelar sina pengar.
Jag hade en gång en väldigt duktig professor när jag studerade. Han var inte bara präst, utan både Doktor och Doktor. Han hade, som han själv uttryckte det, av bara farten, doktorerat två gånger. Jag hade, och har, väldig respekt för honom. Framförallt för hans enorma kunskap i ett ämne som jag var intresserad utav. Så skall jag då få skriva en uppsats för honom. Han skall vara min handledare. Först är jag överlycklig. Men jag måste väl erkänna att jag inte varit överdrivet flitig när jag sitter där i hans arbetsrum och skall lägga fram mitt utkast. Ett utkast som täcker en knapp a4….med dubbelt radavstånd…och stor stil….Jag skämdes som en liten hund och kände att jag absolut inte hörde hemma där på Universitetet som jag drömt om. Han tittar på mig och säger: ”Maria, enda skillnaden mellan dig och mig är att jag har läst lite mer.” Sedan började vi jobba.
Ibland stöter man på dem i kyrkan. De som mentalt står vid dörren och undrar, ”Får jag gå in?” Som finns i utkanten och så gärna vill vara med, men känner att de inte riktigt passar in, inte duger, inte ”tror” rätt, tillräckligt mycket eller kommer tillräckligt ofta. Har dessa otur stöter de på en som ”inte är bitter” Någon som högt och ljudligt, för alla som vill lyssna, och ibland också för dem som inte vill lyssna, berättar hur mycket de minsann har gjort och gör för sin församling och hur mycket de tror. Och då de som ”inte är bittra” ofta har ett drag av martyr i sig brukar det även flikas in något om att de absoluuuut inte förväntar sig något i gengäld. Vilket de, onödigt att säga, självklart gör. Och så blänger den som Inte är bitter på den som precis vågat sig in.
Problemet är, att båda grupperna, De bittra och De osäkra, har fel!
Inför Gud är vi nämligen alla lika. Gud bryr sig inte om hur ofta du går i kyrkan. Han bryr sig bara om huruvida du försöker tro. Huruvida du försöker göra ditt bästa. Ibland skulle vi må bra av att sluta kolla på vad grannen får och gör, och titta lite mer på oss själva. Vad gör du? Vad får du? Vad är Guds löfte till dig? Vad har Gud kommit överens om, med Dig?
Svar: Att Han älskar dig och har gett sitt liv för din skull! Det är samma deal som han har gjort med mig. Med oss alla. Inför Gud är vi alla lika! Vi är kallade till olika uppdrag. Och precis som skillnaden mellan min professor och mig egentligen bara var att han läst betydligt mer än jag, så har en del av oss vandrat längre på trons väg, och andra en kortare bit. Vi har arbetat i vingården olika länge. Men det spelar ingen roll. Bara för att man varit med länge berättigar inte det till större gåvor från Gud. Det kan nämligen inte bli bättre än Förlåtelse för våra synder och Evigt liv. Det är det som är Nåden. Nåden kan inte bli större än så. Och det kanske är där vi måste landa. Inte i hur mycket Nåd någon annan får. Eller hur relationen egentligen är mellan min granne och Gud. Utan Vilken relation har Du med Gud. Att största skillnaden mellan Dig och Valfritt Helgon, är att de har studerat lite mer. Vi är alla kallade till tjänst i Guds rike! En del av oss har arbetat i vingården lite längre. Men alla får vi del av exakt samma nåd.
Inför Gud är och förblir vi alla lika!