Har ni tänkt på hur mycket våra fördomar och vår förförståelse får oss att se på saker på ett visst sätt. Och ibland Inte se, trots att det är mitt framför oss. Därför att vi ser det inte inom oss, och därför har vi svårt att se det någon annanstans.
När man pratar om Kyrkoherden som jobbat som präst i 20 år, tja, då är det inte många som ser framför sig en kvinna i högklackat som gillar dåliga filmer, chokladpraliner och sliskiga romaner. Snarare börjar man leta efter en äldre man som ser så där lagom strikt och seriös ut. Och så när folk inser att sådana som jag existerar, ja då får jag ofta höra att jag är ovanlig, unik osv. För den ”normala” kyrkoherden är ju en man, äldre, osv. Men det där stämmer inte. Just nu är vi lika många män som kvinnor som är präster i Svenska kyrkan. Men man ser det man är beredd att se. Lika mycket som man blundar för det man inte är beredd att se. Symeon och Hanna såg. De hade väntat länge. De var förberedda. Därför såg de och kände igen Jesus när familjen kom. De såg ljuset och känd igen det. Så mycket att de vågade bekräfta det för alla runtomkring.
Om jag har mörker i mitt hjärta. Om jag stänger till om mig och inte är beredd att se. Då ser jag bara mörker runtomkring mig. Om jag har intalat mig själv att något är på ett visst sätt. Då ser jag världen så, och missar allt som visar en annan bild. Jag ser inte de kvinnliga kyrkoherdarna, för i min värld är kyrkoherden en man. Man pratar idag om Filterbubblor och Nyhetsbubblor. Om hur människor på nätet konsumerar nyheter och skapar sin världsbild tillsammans med andra som har en likadan världsbild. Vilket bara bekräftar det som de redan vet, och de ser aldrig något annat. Och om de någon gång ser något annat, så känner de inte igen det. Ser det inte. Därför att förförståelsen, öppenheten för alternativ inte finns.
Vad har då filterbubblor med Gud att göra?
I episteltexten förut läste vi: Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Det finns väldigt många människor i vår värld, som säger sig vara kristna, men väldigt sällan lever efter det. Läpparnas bekännelse är en sak. Men släpper vi verkligen in Gud i våra hjärtan att lysa upp varje vrå. Så att vi vågar se, både oss själva och andra? Vågar jag släppa in Guds ljus i mitt hjärta? Vad får jag se då? Vågar jag släppa mina fördomar och min förförståelse och se på världen genom Guds ögon. I Guds ibland brännande ljus.?
Uppenbarelsens ljus handlar ibland om att våga kliva ur sin lilla filterbubbla. Speciellt den som handlar om mig själv. Och se på mig själv med öppna ögon. När jag vågar det, vet jag att jag kommer att se saker hos mig själv som jag inte vill se. Saker som inte är perfekta. Men jag vet att jag då också kommer till nästa mening i dagens episteltext: Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.
Guds ljus kommer avslöja skavanker hos mig. Men i uppenbarelsens ljus är jag också räddad, förlåten och älskad. Därför kan jag låta ljuset brinna inom mig. Därför kan jag också se ljuset hos andra. Se att också dem jag möter är älskade och räddade av Gud. Med Guds hjälp, kan jag Se utanför min egen lilla bubbla. I uppenbarelsens ljus kan jag se.