Det hände i Wien.
Nu verkar det hända även här i Berlin.
Ni vet det här när man är för trött för att göra en ordentlig middag, men ändå känner att det bör vara nyttigare och mer matigt än en enkel ostmacka? Går därför över till det lokala Sushi-stället runt hörnet. Trodde mig vara okänd och anonym. Vi lever ju trots allt i en miljonstad.
Ägaren hälsar dock glatt på mig och undrar oroligt om jag varit sjuk? Det var nämligen längesedan de såg mig!
Jag beställer min vanliga Sushi-meny och inser att jag uppenbarligen är mer vanemänniska än jag vill erkänna.
När jag sitter där och väntar, samtidigt som jag småpratar lite med ägaren, fascineras jag av, att även i en miljonstad som Berlin skapas små samhällen där man likt i den lilla byn håller ett öga av omtänksamhet på varandra.
Känns på något sätt tryggt, trots allt.
