Jag står ute på min balkong. Det är söndag morgon.
På avstånd hör jag en kyrkklocka ringa.
Kyrkorna här i Nederländerna har varit stängda i fyra veckor nu. Inga samlas längre till gudstjänst i kyrkolokalerna utan vi alla uppmanas att stanna hemma. Ändå ringer klockorna till gudstjänst varje Söndag.
Det blir som en hälsning: ”Vi är här!”
Av omsorg om varandra, om de svaga och oskyddade, kan vi inte längre samlas fysiskt. Men vi samlas och ber tillsammans ändå. Via webbsända gudstjänster och andakter. Via telefon och olika videomöten. Eller i stilla bön hemma.
Vi är tillsammans, om än på avstånd. Vi har en gemenskap, om än i våra egna hem. Kyrkan finns kvar, kallar till gudstjänst och ringer in till fred och frid.
Kyrkklockorna ringer sin hälsning. ”Vi är här! Du är inte ensam. Kyrkan står kvar!”