Ni vet den där känslan när man skall åka iväg på en kortare resa, och står och tittar på sin packning, och tänker: Det ser ju ut som jag skall flytta!!! och man undrar om det verkligen är normalt att ha så mycket kläder eller om man skall söka hjälp någonstans, och så tittar man igenom packningen igen, och upptäcker att man ju glömt en blus, eller skor eller något annat livsviktigt som bara måste vara med, och så upptäcker man att nu går det inte att stänga väskan utan måste ta den stora väskan, och så står man där och tittar på sin packning och tänker: Det ser ju ut som jag skall flytta!!! och man undrar om det är normalt att ha så mycket kläder eller om man skall söka hjälp någonstans.
Nåväl, jag SKA flytta!
I går packade jag mina kläder……
Helt apropå överkonsumtion, det här med att äga mer än man behöver och överflöd,
Vad är det egentligen hos oss människor som gör att vi samlar på oss så mycket?
Anser mig vara hyfsat normal, något sånär sansad, och med båda fötterna på jorden.
Ändå inser jag med lätt panik att jag har (och använder, måste jag säga till mitt försvar) tillräckligt mycket kläder för att öppna en mindre butik.
(Skojar inte! Har varit inne i butiker som haft sämre utbud än vad som hänger i mina garderober.)
Handen på hjärtat, jag behöver inte så många kjolar, blusar, klänningar och jeans.
Ändå är dom där, och får ständigt sällskap av nya reafynd och bara måste köpa- saker.
Varför?
Känner släktskapet med ekorrar, hamstrar och andra samlare.
Skillnaden är, förutom att vi är olika arter osv, att de samlar föda för att överleva, jag har sparat kläder från -82….
Varför samlar vi på oss så mycket mer än vad vi egentligen behöver?