Idag var det så dags! För lunch beat Vienna!
Förra gången, i Sundsvall, hade jag ju prästskjortan på. Men hastig konsultation med min externa hjärna a.k.a. Maken sa mig att Wien nog inte är redo för detta ännu. Gick därför inkognito.
Var något osäker på var det skulle vara någonstans. Är ju inte så hemma på Wiens alla olika inneställen. Men de gigantiska svenska flaggorna, de blå-gula ballongerna och den tungt pumpande musiken gav mig en liten liten idé om vart jag skulle. 😉
Som vanligt var det lite trevande till en början. Folk stod längs med kanterna, såg så där lagom coola ut och gungade lite i takt med musiken, samtidigt som de åt på sin lilla smörgås som låg i den lunchbox alla fick. Alla väntade på att ”någon annan” skulle börja dansa.
Har nu kommit till det stadiet i livet när jag inte bryr mig så hysteriskt mycket om vad andra tänker och tycker, och med alla anhöriga som eventuellt skulle kunna tycka att det hela var pinsamt (Läs: Tonårig dotter) på behörigt avstånd, offrade jag mig glatt och intog dansgolvet.
Det dröjde inte länge förrän fler följde exemplet och efter några minuter var det fullt med studsande, hoppande, typ dansande människor i alla åldrar!
En timme senare konstaterar jag två saker. 1. Min kondition kan mätas i Ångström. 2. Att dansa är hur kul som helst! 🙂
Den lilla diskreta flaggan som visade vägen
En övergiven flagga på vägen hem.
Små svenska flaggor både här och där
Lite tomt på dansgolvet i början….
…en stund senare är det dock full fart!