Idag var det Tacksägelsedagen och vi hade familjegudstjänst.
Alltid lika roligt, och utmanande, att predika på familjegudstjänster. Speciellt när man på första bänk har ett antal mycket frimodiga, frispråkiga barn… Dagens predikan blev inte riktigt som den var tänkt från början. Men tror den blev bra. Är tacksam för alla barn som vare sig man vill det eller inte håller en skärpt och alert.
Här är i alla fall dagens predikan, delvis som den var tänkt från början, med några av de spontana utvikningarna och hur det tillslut blev markerade i kursiv stil. 😉
Jag kan inte tyska så bra, men det vet ni. När jag försöker prata låter det inte så bra. Men det första ordet jag lärde mig på tyska, kan ni gissa vad det var? Det var Danke, Tack. Ett mycket viktigt ord. Idag är det Tacksägelsedagen, en dag när vi får tänka lite extra på det där lilla ordet. Fundera över allt vi har att vara tacksamma över. Och det är nu alla vuxna brukar bli så där ”rynkiga i pannan” se så där trötta ut och tänka att de minsann inte har något att vara tacksamma över. De har nämligen kommit att tänka på tvätthögen, disken, sängen som ni inte hann bädda för att ni hade bråttom hit osv.
(Här blev det en liten utvikning angående disk och upplysningar given med klar barnstämmor om exakt hur många dagars disk som stod kvar hemma på bänken hos olika familjer…)
Det man inte tänker på är att en tvätthög ju betyder att man har kläder, ja flera stycken. För om ni har ett par byxor på er och det ligger ett par i tvätthögen så innebär det ju att ni har minst två par byxor!
(Dags för nästa utvikning angående exakta antalet byxor hemma hos olika barn. Prästen gör en mental notering om att hoppa över stilgreppet ”retoriska frågor”)
Att det står disk hemma betyder att ni haft mat på bordet och att ni har en obäddad säng betyder ju att ni har en säng. Med både lakan och kuddar. När man tänkt så ett tag, blir man glad över att kläderna sitter lite trångt, för det innebär att man har vuxit. Är jättebra när man är barn! För då ska man växa. Vi vuxna tycker kanske inte lika mycket om att växa. Men om man tänker på det, så innebär det ju att vi haft mat, ja till och med mycket mat, att äta. och god mat.
Tycker ni om att få läxor?
(OK, här utbryter en lång diskussion om läxors vara eller icke vara och populariteten hos olika skolämnen. Kort sammanfattning: Tyska är inte populärt. )
Men om ni tänker efter, så betyder ju läxor att ni får gå i skolan. Något alla barn inte får, och då blir ju även läxorna något att vara glad över. Vet ni vad Nobelpriset är? Och Nobels fredspris?
(Vad var det jag sa till mig själv om retoriska frågor när det är familjegudstjänst? Don´t! Nåväl, efter utvikning om dynamit och diverse andra ting landar vi tillslut i att prästen ifråga, dvs undertecknad, fick tillbaka ordet. )
Malala har fått årets Fredspris för att hon kämpar för att alla barn skall få gå i skola.
(Kort geografilektion där vi konstaterar att Pakistan INTE ligger i Turkiet. Några barn konstaterar att utan skola så lär man sig ingenting. Jag försöker desperat fortsätta min predikan…)
Har era föräldrar klagat någon gång över att de inte hittar parkeringsplats? (Japp, de hade de tydligen…) Då tycker jag ni skall säga till dem nästa gång att de skall vara tacksamma, för det innebär att de trots allt har en bil!
Jag vet, i början känns det lite bakvänt att tänka så här. Tvärtom liksom. Men sedan blir det en vana. Och då ser man så mycket att vara tacksam över. Det är då jag är tacksam över att bara finnas till.
Har ni byggt med lego någon gång? Det roligast jag vet när jag bygger legohus är att göra tacket. Att dekorera det osv. Men jag kan ju inte börja med taket? Jag måste ju börja med grunden!
(Här kom nästa avbrott där jag blev upplyst av små lego-byggar-experter att jag måste börja med den där platta fyrkanten och sedan bygga andra fyrkanter och sedan efter det så kunde jag bygga taket ovanpå. Men om jag ville så kunde jag bygga taket först och så sätta på det på den där fyrkanten med de andra fyrkanterna på. Allt ivrigt understruket av illustrativa arm och handrörelser.
Ungefär här kände jag att det nog inte var någon idé att återgå till mitt noggrant nedskrivna manus, utan vi konstaterade att bygga lehgohus är ungefär som att bygga ett liv. Blir mycket bättre om man har en bra grund att stå på. Alltså, att man har en bra bottenplatta. Och att min bottenplatta, för mitt liv, ser ut som ett kors. Att jag står på min tro.
Sedan sjöng vi ”Bygg inte hus” och jag konstaterade att man predikar aldrig för barn. Man predikar med dem 🙂