De ploppar upp som svampar ur marken och varje stad med självaktning har minst en. Jag talar om de stora shoppinggalleriorna. Ni vet, blanka fina komplex, med foodcourt, affärer och en och annan soffa att vila fötterna vid. De riktigt lyxiga kan även ståta med minst en biograf och gärna också ett gym. Som besökare känner man sig snabbt som hemma, ty alla shoppingcenter ser ju likadana ut!
Vi hittar alla de stora klädkedjorna. Minst en sportaffär, en bokhandel, en elektronikhandel. En butik som säljer telefoner med tillbehör. Leksaksaffär, godishandeln, make-up butiken och det lilla ”trendiga” caféet.
Först när jag går ut som jag vet vilken stad jag är i eller för den delen vilket land. Nu senast i Prag besökte vi Lindex, gick förbi H&M och konstaterade att det var hur mycket folk som helst på McDonalds.
Misstänker att lördagsshoppare i Sundsvall, Stockholm, Wien, eller annan valfri stad hade samma upplevelse samtidigt som de funderade på varför de över huvudtaget var där och vart alla människor kom ifrån.
De flesta av oss är rörande överens om att dessa gallerior är både tråkiga och oinspirerande. Att som turist hitta exakt samma kedjor och utbud, till samma standardiserade priser, som hemma förtar onekligen en del av nöjet. De flesta av oss säger att vi hellre vill handla i de små, självständiga butikerna.
Samtidigt fortsätter galleriorna att öka i antal och i omsättning.
Det känns lite som att dessa gallerior är handelns svar på de colorerade veckotidningarna. Ingen säger sig läsa dem respektive gå dit och handla. Ändå vet alla vad som står i tidningarna. Affärerna i shoppinggalleriorna slår rekord efter rekord och varje lördag är parkeringen utanför full.
Märkligt, eller hur?