På söndag skall undertecknad installeras som kyrkoherde här i Wien.
Det kommer att ske i en stor härlig gudstjänst med inbjudna biskopar, ambassadör, kyrkoherdar etc.
Är jag nervös?
Egentligen inte….
Ser jag fram emot det?Ja och nej.
Är alltid kul och härligt med dom här pampiga gudstjänsterna. Älskar att vara med på dem och medverkar gärna.
Men den här gången så är det liiite för mycket fokus på mig känns det som.
Är en otroligt märklig känlsa att sitta och planera för en gudstjänst där jag skall en liten stund stå i centrum.
Känner mig lite som dom här Bridzillas ni vet. Dom som frankt förklarar att bröllopet minsann är ”deras dag” och kräver att kyrkan skall sätta upp fler lampor, byta eller ta bort kormattan eller har åsikter om prästens frisyr. (Alla dessa ting har jag råkat ut för. Kommer berätta mer om det en annan gång. 😉 )
Finns det Prästzillas? Som likt den hysteriska ”det-är-min-dag-bruden” kräver att få stå i centrum och att alla skall anpassa sig efter dem?
Vet inte om jag vill veta svaret på den frågan egentligen. Vet bara att det troligen kommer bli en jättehärlig gudstjänst på söndag. Att jag förhoppningsvis kommer att njuta av den och hoppas verkligen att alla som kommer dit kommer tycka om den och tycka att det är fint.
Men skall onekligen bli skönt när det är över och allt återgår till det normala igen. (Hur normalt det nu kan bli, så här sex veckor innan Basaren!)