Sitter och försöker skriva predikan för Skärtorsdagens mässa.
Är inte helt lätta texter. Kanske mest för att man vet vad som skall hända. Är liksom bitterljuvt att läsa om hur de alla samlas för fest. Delar den gemenskap som ofelbart uppstår när man samlas och äter tillsammans. Glädje, skratt, gemenskap.
Ändå vet vi…innan natten är slut kommer allt ha ändrats, Jesus kommer vara tillfångatagen, ställd inför en summarisk domstol, dömd till döden, torterad, slagen. Inom ett dygn kommer han vara död. Lärjungarna splittrade, flyende för sina liv. Förutom en, han som förrått dem alla.
Men just nu är allt fest och glädje, just nu är de samlade runt festbordet. Bryter böd tillsammans, skålar, skrattar. Just nu ser ingen, vet ingen, om det som skall komma.
Och vi tittar på texten, och läser om vad som hände, där och då.
Frågan jag ställer mig är, hur ofta händer det här och nu?
Hur ofta förråder jag en vän, med vilje eller av misstag, av elakhet eller missriktad vänlighet?
Vem är jag av lärjungarna runt Jesus?
Den unge Johannes?
Den gamle Petrus, han som lovar så mycket men sedan sviker?
Eller är det jag som är Judas?
Vad är min roll i påskens ständigt pågående drama?
Läser texten igen, försöker förstå, försöker se.
Predikan? Den växer sakta fram, hur den blir, får vi se ikväll.