Vet inte riktigt hur det gick till. Men på något sätt har jag lyckats få närkontakt med någon mindre del av den Österrikiska faunan. Har helt enkelt lyckats få två insektbett. Ett på varje vad. I alla fall jämnt fördelat och inget att oja sig om kan tyckas.
Problemet är att jag tydligen inte är kompatibel med dessa Österrikiska urinvånare. Benen har antagit en ilsket röd färg och svällt upp till oanade proportioner. Istället för välsvarvade spiror som klär i högklackat är det nu svullna tjocka stockar, som ärligt talat, gör så ont att jag ibland har svårt att gå.
Lyckas i alla fall förflytta mig till ”vår” läkare några spårvagnsstationer längre bort.
För en Svenska, van vid oändliga telefonköer och stressade sjuksköterskors hänvisning till ”din vårdcentral” där man eventuellt möjligtvis kanske kan få en tid om några dagar ”men är det akut så kanske du kan vända dig till distriksläkarjouren eller akuten” känns det något overkligt att bara gå upp till sin läkare, utan att ens ha beställt tid! Fullt beredd på att bli avvisad, vi är dessutom där i sista minuten, strax innan de stänger, blir jag glatt överraskad när vi direkt visas in till läkaren ifråga.
Funderar lite över hur jag skall klara mig över språkbarriärer och vad heter egentligen ”Ge mig allt smärtstillande du har! Nu!” på tyska? Nu pratar Hr Doktor riktigt bra engelska visar det sig. Räcker dock med att jag visar mina stockar a.k.a. ben. Läkaren och sjuksköterskan diskuterar på smattrande tyska, klämmer och känner. (Bestämmer mig hastigt för att det är en dålig idé att ge sin läkare en rak höger, men uj vad nära det var när han klämde till på ena benet…)
Efter en kvart går jag, typ, därifrån med ett helt batteri mediciner plus en kräm. och stränga order att komma tillbaka om en vecka för kontroll.
Jo, jag vet, alla system har sina fördelar och nackdelar. och man skall inte jämföra och så.
Men måste säga, just nu känner jag mig väldigt trygg med det Österrikiska systemet.