Det här med fördomar….
Ingen av oss vill nog erkänna det, men alla har vi dem.
Ibland förklädda till ”sanningar” eller ”erfarenhet” antingen har vi själva upplevt något, eller någon vi känner.
Dessa fördomar brukar kännas igen på
”Jag har inga direkta fördomar men när man gång på gång råkar ut för att xxxxx gör yyyyy, så…” alternativt ”Jag hörde att….”
och helt plötsligt har fördomen med hjälp av erfarenhet upphöjts till en sanning.
Att detta sedan grundar sig på en ytterst begränsad erfarenhet av några enskilda individers agerande, tja det ses som oviktigt.
Som präst stöter jag på dem ideligen.
En präst ska vara/ är enligt den allmänna uppfattningen (läs:fördomarna)
man, äldre, har ansiktsbehåring i någon form, är utan humor, läser bara teologisk litteratur och lever i det förgågna.
När det då står en relativt ung ( förvisso 42, men ändå) kvinnlig präst, med en stor portion humor som gärna skrattar, älskar chick-lit och deckare, bloggar, facebookar, twittrar och surfar, har en faibless för högklackade skor och rökig whiskey…..ja då får en del problem.
Fick en gång den underbara frågan: Är du säker på att du är präst??? 😀
(vad svarar man på det? ”nä nu när du säger det så….” 🙂 )
Det intressanta i sammanhanget är att vi ju är fler präster som inte passar in i den allmänna uppfattningens norm. Ärligt talat, har under mina 15 år i yrket knappt stött på någon kollega som är så som folk Tror att präster är.
Ändå lever myten och fördomen kvar. Undrar så varför???
By the way, här kan du läsa mer om hur det kan vara att arbeta som präst.
Eller ännu bättre, fråga en av oss. 🙂
Att arbeta som präst i Svenska kyrkan