En fantastisk vecka avslutas med en dag tillsammans med ombuden här hemma i Sverige.
Känns verkligen att vi är en del av en stor helhet.
Även om fjärilarna i magen är stora som albatrosser och känslan för dagen mest kan beskrivas som nervös, upplever vi också ett oerhört stöd och omsorg.
Människorna här bryr sig verkligen om oss och vill att det skall gå bra.
(jo, jag vet, är liksom självklart. Men att få det så här påtagligt, konkret, gör att man verkligen fattar! )
Att jag sedan fick träffa någon i verkliga levande livet som faktiskt läser denna blogg var ju bara underbar bonus!! 🙂 (Hej Gunilla! *vinkar*)
Nu sitter jag här på hotelllrummet och försöker smälta alla intryck. Hoppas verkligen att alla goda råd, alla vackra tankar, erfarenheter, insikter som de vi mött under veckan så generöst har delat med sig av någonstans har fastnat i mitt lilla guldfiskminne.
Kommer jag klara av det som ligger framför mig?
Ärligt? Inte den blekaste aning!
Men är det något den här veckan lärt mig så är det: Du är inte ensam!
Det finns så många som hjälper, som stöttar, som vill väl.
Jag kommer inte till ett vakum, utan till en levande församling.
Tillsammans är vi Kyrka, både hemma och i Utlandet.
Comments 2
Hej Maria,
När ett tidigare arbetslag började hos oss välkomnade jag dem med följande ord:
Tack Herre,
För att det är oss vanliga människor du använder för tjänst för ditt rike
Vi behöver inte vara märkvärdiga eller felfria
Just den kantstötta skrangliga och bräckliga kand du använda för att sprida ljus och hopp
Den tomma krukan fyller du
Det som inget är kan få kraft – i dig
Nu tror jag knappast att du är som en tom kruka eller inte är någon, inte heller känns du så bräcklig när man läser din blogg men lite nervös är vi ju alla i bland…
alla vi ”vanliga”
Hjärtligt välkommen, än en gång, till vår församling
Author
Tack Ida!!!
Känner mig nog som ett liten kantstött kruka ibland. 😉
Men som sagt, tillsammans kan vi göra underverk.
Ser verkligen fram emot att få komma ner och börja jobba ”på riktigt” 🙂