Att vara präst är ibland något mer än ett vanligt 9-5 jobb.
Även om jag är ledig, och inte ens går in i en kyrka på hela dagen, så är jag ju fortfarande präst liksom.
Framförallt så påverkar, vare sig jag vill det eller inte, mitt arbete resten av familjen.
Min Make kommer alltid att vara ”Prästens man” och dottern kommer alltid att vara ”Prästens dotter”. Och ju mindre sammanhang man lever i, desto mer syns vi alla tre.
Problematiskt? Oftast inte.
Men kanske därför jag är så noga med att skilja mellan arbete och privatliv. Så långt som möjligt försöker jag undvika att min familj blir påverkad av mitt jobb.
Missade ju något i den strävan då, när jag tackar Ja till en tjänst i ett helt annat land, ”tvingar” maken att säga upp sig från jobbet och dottern att byta skola bara för att jag fått jobb i Wien…. hmm. :-/
Men grundprincipen finns i alla fall kvar….
Blir därför jätteglad (och ganska stolt på något konstigt sätt som vi inte skall analysera närmare) när Maken istället för blommor eller presentkort i någon form vill att hans gåva i samband med att han avtackas från sitt gamla jobb skall gå till Svenska kyrkan i Wien – Drottning Silvias församling.
Min familj är kanske inte så stor.
Men utan dem och deras stöd skulle jag inte kunna göra det jobb jag gör.
Tack!