Varje människa är unik!
Varje människa vill vara unik.
Är tror jag, naturligt att vilja bli sedd och uppskattad som individ, inte bara som en del i en grå massa.
Samtidigt, i vissa lägen, ja, egentligen hela livet, är vi alla en del i en större helhet. En liten kugge i ett stort maskineri.
Jag är en del av familjen, och måste ta hänsyn till och till viss del anpassa mig efter dom andra.
Jag är en del av till exempel ett arbetslag, av en kör, av en intressegrupp, av samhället, och bör till viss del anpassa mig efter dom andra.
Visa hänsyn helt enkelt.
Såfinns det ”dom där” för det är ju aldrig vi själva…eller?
”Dom där” som tänker jag, mig och mitt.
”Dom där” som mentalt har jordaxeln genom fontanellen, världen snurrar kring dem, och som inte kan förstå varför inte Alla tar hänsyn just till Deras känslor och Tankar!!!
Frågan är, var går gränsen?
Var går gränsen mellan hänsyn till omgivningen och total självutplåning?
Var går gränsen mellan självrespekt och egoism?
Hur stor del får jag ta upp, i den större helheten?