Kampen mot ondskan.
Låter så bra på något sätt. Som att ondskan är en egen enhet. Väl avskild från det andra, från oss som är snälla, goda.
Visst är jag engagerad i kampen mot ondskan, kan jag tänka. Och får för en stund leva i tanken på mig själv som det godas förkämpe, i gnistrande vitt, med ett milt, förstående leende på läpparna, för jag är ju så god och mild, och kämpar mot den elaka ondskan.
Ja, alla vill vi nog, och kan, identifiera oss med hjälten/hjältinnan som slåss för det goda, det rätta.
Problemet är ju att det aldrig är så enkelt. Det är aldrig svart eller vitt. Ondskan är inte något ogripbart där borta som vi ska kämpa emot.
Ondskan finns inom oss alla, varje dag.
Varje dag måste jag göra val, mellan gott och ont, mellan rätt och fel.
Det är inte alltid så glasklart vad som är vad. Livet är inte svart eller vitt, utan snarare en glidande dimma av grått.
Kampen mot ondskan, den sker varje dag, i oss alla.