Som jag skrev i går så finns Svenska kyrkan i Utlandet både här och där.
Hemma i Sverige träffar vi kollegorna ganska regelbundet. Prästerna har sina samlingar, musikerna sina osv. Utbyter tankar och erfarenheter, delar smått och stort. Ofta är det ju inte längre bort än man kan bestämma träff över en kopp kaffe om det är något speciellt, eller bara för att man råkar tycka att kollegan faktiskt är trevlig och värd att umgås med. (Händer det också ibland. 😉 )
Dom där mötena är väldigt viktiga. Att få prata med andra i samma situation. ”Hur gör du?” ”Har du också…?”
I utlandskyrkan är man oftast bara en (1) i varje yrkeskategori. Avstånden är dessutom något större…för att uttrycka det milt. Min närmaste kollega finns i München. Förvisso bara 435 km, att jämföra med om jag skulle åka och ta en kaffe med den näst längst bort, i Zürich, dit det är 748 km. Och även om min kollega i Athen är väldigt trevlig, så drar jag mig ärligt talat för att färdas 1 717 km bara för en kopp kaffe och en pratstund.
Kreativa lösningar, ny teknik och ett totalt förakt för tidzoner löser dock det mesta!
Idag har jag för första gången haft Videokonferens med kollegor både här och där. Bangkok och Athen syns där på min skärm och tillsammans pratar vi med kollegor i Uppsala och funderar över gemensamma problem.
OK, tekniken kanske inte var helt 100% på vår sida hela tiden…men hallå, vad begär ni av ett gäng präster?? 😉
Jo, jag vet, tekniken, om än aldrig så bra, kan aldrig ersätta det personliga mötet. Men dagens testomgång krympte avstånden något, i alla fall för mig.
Nu ska jag bara lära mig vilka knappar jag skall trycka på för att det skall bli rätt från början, och försöka överleva att se mig själv i bild hela tiden. 😉 🙂