Då, för lite drygt ett år sedan, när vi höll på att packa för att flytta hit, stod jag ofta och höll i något och funderade. Skulle det sparas i magasin, skulle det slängas, ges bort eller var det jag höll i en av de få utvalda ting som skulle få följa med ner till vårt nya liv i Wien.
Där och då tyckte jag att jag gjorde väl genomtänkta och kloka beslut.
Låt mig säga som så, när jag nu är här nere i Wien och saknar den där grejen eller klädesplagget, och samtidigt funderar på var jag skall förvara prylen x som jag aldrig kommer att använda, men ändå släpat med mig hela vägen hit, allvarligt funderar över om jag över huvud taget tänkte, då, för drygt ett år sedan.
En av de saker som i alla fall fick följa med, till och med åkte med oss, väl inpackade, på flyget, var tre burkar med äkta norrländsk hemkokad hjortronsylt! Inga tillsatser, inga extragrejer. Bara Hjortron!
(Så kallad hjortronsylt med både äpplen och annat anses vara blasfemi av vissa mig närstående Norrlänningar)
Det var de första varorna som fick ta plats i vårt kylskåp, och har varje gång jag öppnat kylskåpsdörren fått det att kännas hemvant och tryggt.
Med en klick av den gyllene sylten har man kunnat låtsas att yougherten är vanlig filmjölk, och Sverige har inte känts så jättelångt bort.
Men inte ens Norrländsk, hemkokad Hjortronsylt räcker hur länge som helst.
Nu är den sista skeden uppäten, sista Svenska positionen i vårt kylskåp har fallit.
Nu börjar det stora experimentet: Hur länge klarar sig en Norrlänning a.k.a. Maken, utan äkta Hjortronsylt?
Hjortronsylt, direkt från Sverige!
Sista resterna av hortronsylten är uppätna. 🙁
Nu börjar det hårda livet